Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Kung Torborg. Fornsaga - II. Rolf Götriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
Se’n kuttrar Olof kärlekskvädet,
På förhand viss om företrädet.
Men Töre Herse i sitt kval
Lät allt bero vid Ingborgs val.
Den fagra mön betraktar båda
Med varma blickar, som förråda,
Att hon vill bägges hjärtan väl,
Om också ej af samma skäl.
Hon tänkte och drog paralleller, -
Men sist sin dorn stolts jungfrun fäller,
Och bäfvande de höra på:
»Jag tackar eder, kungar två,
Som viljen kronan mig förära,
Men mer än en jag ej kan bära,
Och törs jag be er tiga still,
I liknelser jag tala vill:
I ären tvänne träd; det ena
Är ungt ännu. dock vill jag mena,
Att det med tiden väl bär frukt,
Om ans det får och vård och tukt;
Det andra, moget länge sedan,
Står där med lummig krona redan,
Och hvad som kan bero af mig,
Skall kronan än förkofra sig. -
Så väljer jag det gamla trädet,
Och Olof - slagen är ur brädet!»
Kung Grötrik! här har du min hand,
Ej arfving sakna skall ditt land!»
Och gubben insåg löftets värde
Samt red med fästmön sina färde;
Ty först på egen botten vill
Det ljufva mål han hinna till.
Han därför flög som väderilen,
Tre kvart han knappast var på milen.
Men Olof låg uti försåt;
Han ville bruden komma åt.
»Gif från dig ungmön, - torra gubbe!
Ej rankan trifves kring en stubbe!»
Han ropade, båd’ kär och vred;
Men Götrik högg pratmakarn ned.
Och Ingborg såg, att håren ljuga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
