Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Kung Torborg. Fornsaga - IV. Rolf i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63_
Men Erik från högsätet sporde då:
»Hvad månde förskaffat mig väl den äran
Så hungriga gäster att mätta få? -
Ryck fram, - du herr kung, - med din begäran !>;
Och Rolf, till hvars öra det här var ställdt,
Sig biter i läppen, men säger bara:
»Jag kommit, o kung, med ett hopp så sällt
Att hän med din dotter som brudgum fara.»
Men Erik slog bort det med en satir:
»Jag vet, att västgötarna äro skalkar,
Och slug uppå dem knappt Allfader blir;
Ty ärendet gärna man öfverhalkar.
Dock tror jag mig gissa det denna gång:
I hungersnöd hafven, som oftast händer.
Af ben man ej föder sig vintern lång,
Och därför I vandren till bättre länder.
Er önskan till mötes jag ock vill gå;
Jag ömmar för hungrande likars bästa.
Ur hus och i hus, för att draghull få,
Fritt tågen då ut att en månad gästa!»
»Tål», hviskade Ingjald, »du denna pik?»
Men Rolf satt orörlig som tyste Vidar,
Ett sjudhett, ett jäsande Hekla lik,
Hvars utbrott man fåfängt likväl förbidar.
Ej mera den ringaste bit han åt,
Ty vreden dock segrade på aptiten.
Från bordet de stego och skildes åt
Med vänskap, som synbart var ganska liten.
Kung Erik, så snart han i säng var lagd.
Begynte med drottningen till att tala.
Och skröt af sin näsvishet som en bragd;
Men detta med ränta han fick betala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
