Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Kung Torborg. Fornsaga - VII. Ulleråkers befästande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73_
För otidigt skämt!
Han vågade äga
Ett hopp, som bedrar,
Han vågade säga,
Att kvinna jag var!
Han vågade tala
Om kärlekens fröjd!
Det skall han betala,
Vid himmelens höjd!»
Och styrkan hos borgen
Förökas hvar dag,
Men hatet och sorgen
Gror Torborg så svag.
Sin ovän att bida
Blir tiden för lång,
Hon längtar att strida
Med svärd och med stång,
Hon längtar att hämnas
På drömbilden klar; -
Ack, den kan ej nämnas,
All längtan hon har!
Men färdig blef vallen
Allt efter en tid,
Se’n mången var fallen
Och krossad därvid.
Nu jublade alla,
Skön Torborg också,
Och hurrarop skälla;
Förplägning de få.
Men Torborg betraktar
De väldiga block.
Dess glädje sig saktar
Så småningom dock.
Hon suckar: »För tjocka
De äro ändå!
När såg man väl tocka?
Som fjällen de stå.
Rolf vänder tillbaka,
Af fästningen skrämd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>