Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Kung Torborg. Fornsaga - IX. Kung Torborgs betänkliga klagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
Hur länge är det ej, som hat mig tärde,
Och det blott släckas kan i öppen strid!
Ack! denne stolte småkung först mig lärde,
Att hat är utan gräns, som himmeln vid.
Hur afskyr jag ej honom! knappast Höder
Blef afskydd så, när fromme Balder blöder.
Förunderligt likväl! mitt vakna öga,
Mitt slutna öga skådar honom blott.
Hans bild, - o, den förhatliga och - höga!
Som plågoande länge för mig stått!
Ett bländverk ifrån Nifelheim! Hur föga
Af lefnadsglädje har jag sedan fått!
Hur afskyr jag ej honom! Obeskrifligt!
Just därför att jag ser hans bild så lifligt.
Men denna plåga, som jag ej kan nämna,
O, kan den födas utaf - hat likväl?
En dödlig hämndtörst någon rö plär lämna,
Men kom väl nånsin rö uti min själ?
Kanske den grymma Freja vill sig hämna
För alla dårar, som jag slog ihjäl,
Och sänder nu (ty ondt kan blott hon stifta)
Den - nedrige att all min frid förgifta.
Mitt harnesk trycker mig! I höga vågor
Den fordom lugna barmen trolöst går,
Och inom den sig hvälfva tusen frågor,
Som, rodnande, jag icke än förstår.
Min tinning glöder het, och bittra plågor
Af silfverhjälmens tryckning nu jag får.
Hvad jag förändrad är! jag knappt mig känner.
Ve dig, kung Rolf! du stoltaste af männer!
Ej mer som förr min högsta fröjd jag finner
I bardalekar och bland vapnens dån.
Mitt blod förtorkas af den eld, som brinner,
Och mjuk blir armen, - kraften går därfrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
