Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Kung Torborg. Fornsaga - X. Ulleråkers belägring - XI. Torborg gifver sig fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82_
Men Rolf, som var kär, hade ingen aptit,
Han var så orolig och tungsam till sinnes:
»Till gästabud kom du, bror Kettil, .ej hit!
Fort, hjälp mig och sök, hvar det läckraste finnes!»
Där gingo de sökande morgonen lång
Och sågo på maten med saftiga munnar.
Sist märkte dock älskarens öga en gång,
Som bar under jorden. Han glad det förkunnar.
Med hela sin här i fördärfvet han går.
Nu hade väl Torborg sin ovän i fällan.
Men ack! hon sin fördel platt icke förstår,
Och flickorna bruka förstå den så sällan.
Mot allas förmodan han lyckligt kom ut
I grönskande skog, men i brynet af denne
Det glänste en småskog af lansar och spjut,
Och genast till kamp gå de härarna tvenne.
XI.
Torborg gifver sig fången.
Stridslur skallar, svärden klinga,
Som en ljungeld Rolf går fram.
Priset är ej heller ringa,
Borta där vid ekens stam
I sin skönhet Torborg prålar.
Stridens ros på kinden står;
Huru morgonsolens strålar
Skönt förgylla hennes hår!
Torborg med aningsfullt klappande hjärta
Drager sitt svärd, men hon gör det med smärta,
Fasa hon känner numera för blod.
Endast för hämnden hon ännu vill strida,
Endast kung Rolf vill hon stilla förbida,
Tvekampen börja med brinnande mod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
