Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Kung Torborg. Fornsaga - XI. Torborg gifver sig fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
»Bra går spelet! Bönder tryta!»
Ropar Rolf med röst, som känns.
»Alla bönders blod må flyta!
Spåren endast drottningens!
Sköna mål, du snart skall hinnas!
Bäfva ej för det, min mo!
Ljuft det är att öfvervinnas
Och att i ett famntag dö.»
Torborg omkring sig ser kämparna falla.
Blott åt sin hämnd har hon offrat dem alla.
Ensamt hon lefver och andas för den.
Stadigt kung Rolf med sitt öga hon följer,
Darrar, och blekhet dess anlete höljer,
När han i farorna kastar sig än.
Rolf sitt långa slagsvärd svänger
Och det faller ner så tungt.
Närmre jämt den starke tränger
Mot sitt hjärtas riktningspunkt.
Ingen i den bardaleken
Hejda kan hans djärfva fart.
Se, han närmar sig mot eken,
Tvekampen lär börjas snart.
Torborg, med svärdet i darrande handen,
Drager med stormande barm efter anden,
Då sig den - hatade nalkas hon ser.
Svärdet till blodiga hämnden hon höjer,
Men - med det rysliga hugget hon dröjer,
Kärleken lyser i ögat alltmer.
Svärdet faller snart på jorden,
Häftigt glöder hennes kind,
Och hon hviskar matt de orden:
»Oh, hvad jag har varit - blind!»
Rolf, utaf förundran slagen,
Breder sina|armar ut.
Strax är hon - tillfångatagen,
Och min saga därmed slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
