Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Grim Lodinkins saga - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8.7
I.
urim Lodinkin efter sin fader tog arf,
Som räckte långt öfver hans kroppsliga tarf,
Men männerna äro ju böjda
Att aldrig bli nöjda.
Grim Lodinkin ägde väl Rafnista gård,
Som stod under otrogna gårdsfogdars vård.
Fläsk hade han ända förskräckligt,
Och mjöd fanns tillräckligt.
Men icke förty var han tungsint ibland,
Lät hornet stå orördt, fast ifylldt till rand.
En isande tomhet han kände,
Hvartut han sig vände.
I salen han såg på den rymliga bädd,
Med guldsömmad purpur så slösande klädd.
Han såg - och han såg och han tänkte
Och hufvudet sänkte.
»Det fattas mig något ännu i mitt hus!
I morgon jag seglar, förr’n dagen är ljus,
Den saknade skatt att begära,
I tukt och i ära.»
Han seglar i två dar, han seglar i tre,
Och kämparna undra hvad nu månde ske,
Då Grim ibland hvirflar och bankar
Lät fälla sitt ankar.
»Nu följen mig alla med brynjor och svärd!
Till rike jarl Harald jag ställer min färd.»
Aha! skreko kämparna, slogo
På skölden och logo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
