Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Grim Lodinkins saga - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När skuggorna sänkte sig neder i dal,
Stod Grim med sitt följe i lysande sal.
Det sprakade muntert från härden;
I högbänk satt värden.
Och nära hans fötter en jungfru där satt
På kuddar af purpur och smålog så matt.
Det syntes väl, att det stod illa
Med hjärtat det lilla.
Jarl Harald mot kommande gästerna gick.
Hans trofasta handslag Grim Lodinkin fick.
Men jungfrun - hur detta förklara? -
Hon rodnade bara.
»Min dotter, fyll hornet med hvad du har bäst,
Och räck det som välkomst åt långväga gäst!»
Men jungfrun med rosende munnen
Var redan försvunnen.
»Hvad kommer åt snärtan, som springer så där?
Hon bär sig ju åt liksom vore hon kär!
Ack flickor! I konstiga stycken,
Som ledens af nycken!»
Grim Lodinkin sade: »Din dotter försvann,
Och orsaken äfven väl gissa jag kan:
Hon tror, jag är kommen att gilja,
Det ock är min vilja.
Jarl Harald! Du minnes, då jag var här sist,
Så var jag väl endast en yngling f or visst,
Och nästan ett barn var den vana,
Den goda Lopthäna.
Men ej desto mindre vi lärde förstå,
Att just för hvarandra vi skaptes, - vi två.
Och slutligen äfven det hände,
Att vi det bekände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
