Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Grim Lodinkins saga - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu jag bekänner det äfven för dig;
Jag brinner för henne, hon hatar ej mig.
Min fader han ligger i högen,
Och jag är förmögen.»
Då sade jarl Harald: »Det var en surpris,
Att under mitt öga bedrefs en kurtis; -
Men gubbar bli alltid bedragna
Och döttrarna tagna.
Dock vill jag ej släcka ditt brinnande hopp.
Kom, följ mig, min gosse! till jungfruburn opp!»
Där satt nu Lopthäna, och blyga
Dess blickar sig smyga.
Hon bäfvade sakta, som löfvet i lund,
Och löjet dog bort på den glödande mund.
På kinden, hvad skiftande oro!
Hvad irrbloss där foro!
Men jarlen nu sade: »Lopthäna! jag sport.
Att re’n en present af ditt hjärta du gjort.
Är detta väl sanning? stå stilla!»
»Förlåt, pappa lilla!»
»Nå flicka! det är ju ej ondt uti det.
Där har du din fästman! Som rankan kring trä’t
Kring honom dig slingra! Se, så ja!
Och nu kan jag gå, ja.»
Nu hviskades kärlekens stammande ljud,
Nu växlades kyssar med rodnande brud.
Med öga i öga de logo
Och suckar de drogo.
En sällhet, som deras, blott kännes en gång.
Ej hjärtat uthärdade, blefve den lång.
Och himmeln ej saknad uppväckte,
Om evigt den räckte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
