Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Grim Lodinkins saga - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Och väckt af kyssars glöd hon ögat höjde
En värld af trogen kärlek log däri.
Hon vill ej tro sin lycka; tviflet dröjde
I hjärtat kvar, fast drömmen var förbi.
Från älskarns famntag hon sig undanböjde.
»Hvar är jag? Gudar! är jag åter fri?»
»Nej, icke fri! i mina armar bunden
Du evigt är, min brud, från denna stunden!»
Och nu två länge skilda hjärtan slogo
Lycksaligt bäfvande emot hvar ann’.
De talte ej med ord, ty orden dogo,
Med varma gensvar kärlekssucken fann.
Med öga de i öga saligt logo
Och läpp mot läpp med helig låga brann.
I fulla drag de sällhetsbägarn tömde,
Och? rodnande, sin kind Lopthäna gömde.
Men kortast af all glädje här på jorden
Den högsta glädjen är likväl. Ack, när
Den bundna tungan återfunnit orden,
Har himmeln flytt och man i stoftet är.
Ej länge fråssar man vid gudaborden,
Ty hjärtat tärdes upp af nektarn där.
Jungfruligt blyg, med läppar purpurfriska,
Lopthäna börjar till sin älskling hviska.
Med bäfvan talar hon i morgonstunden
Om sin förvandling och om Grimhilds svek;
Hur hon, utaf en osäll trolldom bunden,
Bedröfvad hän till dessa klippor vek,
Där onda trollen väsnades i grunden
Och ufven hemskt på nakna spetsen skrek,
»Tre villkor grymt hon för min räddning fäste; -
Jag hoppades på dig, - du kom, du bäste!»
Ack! var hon tung, den trogne älskarns möda,
Var mödans lön gudomligt ljuf också,
O, se hur tacksamt hennes blickar glöda
Och huru kärligt barmens vågor gå!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
