Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Den unge Tobiæ resa - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Som gubben, fordom så rik och stolt,
Nu satt helt pauvre i sliten kolt
Och tänkte sorgsen på firmans ställning,
Samt hur krediten var på upphällning;
Men frun på dörren sprang desperat,
När döf han gjorde sig för dess prat. -
Då grät Tobias så bitterligen
Samt gick till skåpet att taga sig en
En liten, liten tankställare,
Till slut den tröst, ja, den endaste,
Som styrker mannen, i slott som koja,
Att kunna släpa på Hymens boja . ..
Strax blef ock lättare hans humör,
Han åter djärfva kalkyler gör,
Ser full ånyo sin kassakista
Och växlar löser han in »a vista»,
Ehuru själf han ej mer kan se. -
Men de hjärtstyrkande dropparne
Ej fingo länge den gamle läka,
Ty nu i förstu’n han hör det bräka;
Upp flyger dörren: »Hvad fan ä’ dä?»
Till svar han får blott ett släpigt: »Bä!»
»Hvem är det ? - säger jag, - genest stanne!
Ar det väl djefvulen eller Hanne?»
Stött af jämförelsen denna röt :
»Det är en get, du ditt gamle net,
Som feljt mig hem, låt nu bli att gräle!»
»Så? har du berjet att också stjäle?
Se, dette fattedes, endest det!»
Tobias skrek och sitt hår afslet.
»Släpp geten, kvinne! på stund ur tjället!
Ty anners slakter jag dig i stället;
Jag hittills viset mig allt fer from,
Men nu mig lyster att hålle dom ...»
Han i sin vrede stod så förfärlig,
Ait Hanna tvangs att sig visa ärlig
Och låta geten; den feta, gå,
Fastän det kostade grufligt på;
Men i förskräckelsen själf till bena
Hon tog - och gubben satt kvar allena,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
