Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Fru Emerentia eller Anfallet på Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J119_
»Snart», tänkte hon, »kommer du hitåt, din skälm,
I mening att hos Emerentia gästa.
Värdinnan dig möter i brynja och hjälm,
Och lita därpå, hon skall ge dig till bästa.»
En gång, när hon lunkar och tänker så där,
Förnimmer hon plötsligt ett härgny i natten.
»På post, mina gossar! ty juten är här!»
Hon skriker- och skyndar att väcka på »skatten».
Och denne far upp som en påtänd raket.
»Haf tack, min förträffliga gumma!» han j:opar
Samt flyger på dörren, om öronen het,
Med gumman i släptåg, till väntande hopa^.
Nickhakarna riktas till kärnskott af frun,
Från en bastion till en annan hon glider.
Då smattrar i mörkret den hemska basun
Och ugglorna tjuta i midnattens tider.
Och jutarne kräla, som paddor, till storm
På skrangliga stegar, uppresta mot vallen,
Men neder de ramla i röd uniform,
När Mårten dem knackar med stenar i skallen.
Och fru Emerentia springer allt jämt
Med utslaget hår och med lunta i näfven.
Dess åsyn väl kunde hin Håle hå skrämt,
Och Kristian hin fjärde förfärades äfven.
Vid brandkulors ljusning i natten hon står,
Högt gungar af stridslust den krutstänkta barmen,
Men bäst hennes man som en mordängel går,
Han tappar på en gång båd’ foten och armen.
I fallet han på Emerentia skrek;
»Befälet», han hviskar, »jag dig öfverlåter.
Fast mycket jag mist i den blodiga lek,
Så trösta dig, gumma! - långt mera står åter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
