Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Johan den tredje och Gunilla Bjelke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
Till slut han en Bjelke i ögat tick;
Gunilla den fagraste var i landet.
Ej öfriga fröknar gafs mer en blick;
I ögat hos dem han bemärkte grandet.
Och det får man medge till hans beröm;
Den gången så såg han just icke illa;
Ty ljuflig hon var som en morgondröm
Och ägde ej fult mer än namnet - Gunilla.
Knappt sextonde vintern den vana sett,
Dess kärliga väsen begynte dagas;
Men hjärtat hon redan en herre gett;
Dock, det är en sak, som kan - återtagas.
Men konungen tog sin guldkrona på,
Vid sidan han spände det blanka svärdet.
Så utstyrd beslöt han att gilja gå
I hopp, att hans glans må förhöja värdet.
Han hinner till tjuserskans jungfrubur,
Och säker på saken han dit inträder;
Ty kvinnan han kände och dess natur;
Han var ju en konung, - och ej så späder.
Där satt nu Gunilla så dägelig
Och såg på sin konung med ögon stora;
Men Johan var tapper i dylikt krig,
Fast eljest han kunde sitt mod förlora.
»Gunilla!» han sade, »se här min hand!
Ditt hjärta att få är nu min begäran.
Jag delar med dig både säng och land,
Och tacka ödmjukast för denna äran!»
Gunilla vardt stött utaf denna ton,
Fast ämnet hon visst inte kunde klandra,
En konungslig friare, tyckte hon,
Behöfde hå folkvett så väl som andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
