Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Johan den tredje och Gunilla Bjelke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Men konungen fortfor: »Du svarar ej,
Jag icke har tid till att här förhala.
Säg fritt hvad dig lyster, blott intet nej!
Ty detta du skulle få dyrt betala.»
Men sådant var mera än hon fördrog.
»Min nådigste konung, jag har förhinder!»
Gunilla med vrede till orda tog,
Och högröda blossade hennes kinder.
»Mitt hjärta besitter allt re’n herr Pär,
Mitt löfte är redan åt honom gifvet.
Jag tackar för hedern, ty stor den är,
Men trogen förblifver jag genom lifvet.»
»Vid helgonens skara! vid Pål och Pär!»
Kung Johan nu utbröt med röst, som darrar,
»Besinna, din toka, att kung jag är!
Hvad äro mot mig alla Liljesparrar?»
»För mig», hon genmälte; »de äro nog,
Ja, mera än krona och kung. . . må göra!»
Nu Johan blef rent desperat och slog
Gunilla med handsken ett slag vid öra.
Men handsken var tung - och det gjorde godt;
Ja, strax »på det örat» hon bättre hörde.
Hvad konungen aldrig med ord förmått,
Han lätt, med att handskas så där, utförde.
Gunilla blef lifligt till kärlek rörd;
Ty älskad hon såg sig, men agad äfven.
Ej någon invändning var mera hörd.
Fodralet hon mindes till kunganäfven.
Och så blef förlofning, - hur än man skrek
På mesallians uti Vasa-släkten, -
Och sedan stod bröllop, men sömnen vek
Från drottningens öga till morgonväkten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
