Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Jakobs bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
»Men hur han gnuggar och hur han ser,
Han finner icke sin Rachel mer.»
Den grymma Lea hans läger delar
Och ler så styggt och med ögat skelar.
»O, fader Abraham! hvad surpris!
Man narrat mig på ett satans vis!»
Utropar Jakob och upp han hoppar,
Sin fot i rasande stöfvel stoppar;
»Men mamsell Lea! ni har mitt hat,
M varit ganska »indelikat»,
Och jag af vin allt förnuft betagen! -
Men jag för Laban skall läsa lagen.»
Då gömde Lea sitt hufvud, rädd.
Och på minuten var Jacob klädd.
Han skyndar hastigt till svärfars läger,
Och många sanningar honom säger;
Men denne svarar: »Det är ett bud,
Att äldsta dottern skall först stå brud.
Och detta bud kan man icke klandra; -
Håll veckan ut, skall du få den andra,
Om du vill tjäna mig sju år än,
Ty annars ger jag dig djäfvulen!»
Sitt bifall måste den arme skänka,
Och gick så ut att på saken tänka.
I salen mötte han Rachel då.
Den stackars flickan hon gråtit så!
Förfärlig natten för henne varit,
Och kval från afgrunden hon erfarit.
Med krossadt hjärta hon suckar: »Gud !
Och du har svikit din trogna brud!
Jag döden endast vill nu begära,
Ty hvad jag sått, fick min syster skära.»
* O, Rachel! tviflar du än på mig?
I Lea trodde jag äga dig.»
»Hur kan du växla mig dock med denna?
Jag trott du mig skulle bättre känna.»
»Förlåt mig det för min kärleks skull!
Uppriktigt sagdt, var jag litet full.»
Och Rachel honom med fröjd förlåter,
Då Labans löfte han nämner åter.
x När sju år redan jag väntat har,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
