Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Rebecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
Om isterhakan Bethuel nu sig tog
Och tjocka moln ur pipan han hastigt drog.
»Ja, ske Guds vilja ! anbudet gör mig heder,
Och tösen min är rar och har fina seder.
Kom fram, Rebecka! stå ej och läppen häng!
Du hört hvad han förkunnat mig, denne dräng?»
»Jag falle hört det», hviskade nu hon sakta,
Och ifrigt sina naglar hon sågs betrakta.
»Nå säg, hur vill du? Becka! var icke blyg
Och rif så där ej sönder ditt förklädstyg!»
»Vet far! - jag tror det vore ej just så ... galet»,
Hon svarte, något sväfvande uppå talet.
»Håhå! Där har du flickan!» sad’ Bethuel,
»Men dröj ännu en vecka uti mitt tjäll!
Ty dina dromedarier kräfva foder
Och Becka goda råd af sin fromma moder.»
Men Eleasar sade: »Min unga fru
Mig äger att befalla från detta nu,
Vet dock, att Isak väntar er outsägligt,
Och att förgäfves vänta, är bra odrägligt.»
Den unga bruden, rodnande, utslag gaf:
»Jag tror, min själ! att genast vi masa af!
Den stackers gossen ingen förtret skall hända,
Jag kan få mammas läxor på posten sända.»
Då sade rådman Bethuel: »Vet, jag tror,
Att nog din egen väntan är lika stor:
Men res i frid, då du ej vill tid dig gifva!
Må detta hastverk aldrig ett lappverk blifva!»
Rebecka i sin näsduk en rödlök tar
Och gråter vid sitt afsked från mor och far.
Men snart i högan sadel med Eleasar
Hon hoppfull mot sin väntande brudgum masar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
