Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Bileams åsna - Sara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Den hvitklädde mannen utropade nu:
»Hvi hafver tre gånger din åsna du slagit?
Långt klokare är hon än någonsin du,
Fast ofta som spåman du folk har bedragit;
Ty åsnan hon såg mig, och undan hon vek
Och talte och öfvade sig uti språken;
Och det var din lycka, ty ett apotek
Med svidande oljor jag medför i påken.
Men ännu ett ord, o du syndiga själ!
Jag hört, att du ämnat mot Moses att trolla.
Låt bli det, herr spåman; om du vill må väl,
Och du vill ditt pundiga hufvud behålla!»
Se’n detta han yttrat, så gick han med hast,
Emedan en krogskylt att skåda han råkat.
Men Bileam trodde på allvar så fast,
Att det var en ängel, med hvilken han sprakat.
Förbluffad han red från det ödsliga rum,
Och ängelens ord på sitt hjärta han lade.
Men åsnan blef åter så sluten och stum,
Och aldrig hon något anmärkningsvärdt sade:
Hon hade förtagit sig. Släckt var igen;
Med samma den upptändes, gudomens gnista.
Men var hon den första, som talade än,
Så var hon dock, läsare! icke den sista.
Sara.
l förstugkvisten satt Abraham
Och drog sin pipa så allvarsam.
Kring honom surrade arga myggen
Och han höll händerna uppå ryggen.
Han hade mycket att tänka på,
Och hörde icke de fåglar små,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
