Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Kung Nebukadnezar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
Det var en Berg, o König, bei Väter Abraham!
Bel Isaac und bei Jacop und hele Jude schtam!
Den Berg, så hoch und herrlich, som sick mot
himmeln schträckte,
Det var du själf, ferschtå mick, du schtörste af ditt
schlägte!»
Den store kungen smålog: »Vi tro det var ett
berg.
Nog känna Vi Vårt värde, Vi äro ingen dvärg.
Den liknelsen med berget Oss verkligen behagar,
Men skynda dig, ty vinet Vår starka själ försvagar!»
»Und neden om den bergen, von Silber und von
Gold,
Schtod en ferschreklich jätte, så grausam und så
böld,
Men då föll bergen neder, und jätten blef ferkrossed.
Då jublede all jården, från denne best ferlossed.
Und denne dremmens mening, den är nu ganz
beschtellt:
Du bist der schtörste König, som finnes in der Welt.
Du schal! ferkrosse alle, und du schall triumfire
I krig und frid, und ännu i hundert år regire.»
»Haf tack, min lille jude! det var förbannadt bra!
En bättre dröm, det svär jag, kan ingen konung hå.
Men är det riktigt säkert, att detta just jag drömde?
Hur var det nu? Säg om det, du spåman, högt
berömde!»
Den arga skälmen läste på nytt sin läxa opp.
Och kungens hjärta svällde af stolthet och af hopp.
Han satte juden närmast i riket vid sin sida,
Men nu vår Herre tyckte, hans dumhet gick för vida.
Och morgonen därefter, när drottningen, så from,
Slog upp sitt sköna öga, fann hon paulunen tom!
Braun. Saml. dikter. III. 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
