Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Huruledes the benjamiter få hustrur eller Jabes och Silo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Men sedan bort till Silo i Kanaans land
De skyndade med jungfrurna, hand i hand,
Och sände bud till Benjamin med förfrågan,
Om bot de ville hafva för älskogsplågan.
Och nu, må tro! det började vildt ett lopp,
Och de som unga råbockar togo hopp
Från Rimmons kullar neder mot Silos ängar,
Där nämnarn bullats opp för de raska drängar.
De jungfrur voro uppställda på ett led
Och sågo litet blyga på marken ned,
Men de sig kände lyckliga i det hela,
Ty att de fingo man, kunde aldrig fela.
Som ulfvar fara fram i en fårahjord,
Så äfven benjamiterna. Intet ord
De under denna ljungande framfart sade:
På hvar sin jungfru blott de embargo lade.
Men ack! för alla ej räckte jungfrur till,
Och lottlös ingen gärna dock vara vill.
De togo hvar sin arm och begynte slita
Och dra de arma jungfrur, som marmor hvita.
Som piltarna i skolan de skreko: »Pax!
Släpp denna flicka, slyngel! släpp henne strax!»
»Nej aldrig, skurk! så länge det finns af henne
En bit igen, från foten upp till .dess änne».
Den stackars jungfrun, skrämd af de djärfva tag
I ångsten tvangs att göra ett fredsförslag:
»I goda gossar, låten förnuftet råda,
Så vill jag gärna gifta mig med er båda!»
»Nej pass, min docka! detta går aldrig an!»
De skreko nu och kämpade man mot man,
Och jungfrun under striden sig lugnad finner,
Hon skall i alla fall blifva dens, som vinner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
