Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Olof Tyste - Idunas äpplen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J.85_
Och nunnan hon rymde med honom, rask;
Men biskop Brask
Om saken fick bud, och han blef så
arg-Söm värsta varg.
Han genast förkunnade en bannlysning,
Som ej man kan höra förutan rysning:
»Ej skulle hos någon de sofva få,
De trötta två;
För hedningar skulle man anse dem;
Till lif och lem
Man finge dem skada och saklöst döda.» -
Men Brasken förgäfves dock gjort sig möda.
Ty Gustaf den förste han lefde nu,
Så god som sju.
Han genast bad prästen att veta hut,
Och gjorde slut
På krånglet med bröllop, där Olof Tyste
Förutan allt hinder sin nunna kysste.
Idunas äpplen.
lin tid sig kände ingen bland Valhalls gudar rask,
Ej fläsket ville smaka, ej heller m j ödet bruna,
Ty med föryngringsäpplen var borta denna ask,
Som högst af allt de satte, och borta var Iduna.
»Stor sak i henne, bara hon lämnat asken kvar!»
Skrek hennes man, förtviflad, den gamle skalden
Brage;
»Tillräckligt med åsyn j or vi här i himmeln hå’,
Men jag behöfver äpplen att stärka dålig mage.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
