Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. II. Förtäljande - Idunas äpplen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Bedröfligt, högst bedröfligt!» allfader själf brast ut
Och höjde matt det öga, som ej han pantsatt hade,
»Ehuru världens upphof, det snart med mig är slut. . .
Ve mig, som rara asken i kvinnohänder lade!»
»Ja, det var dumt, horribelt», skrek grof och
lurfvig Tor,
»Och stora skäl har farbror att som en käring snyfta.
Själf är jag svag och ömklig, som sämsta gud här
bor,
Och orkar knappt att Mjolner en tum från marken
lyfta.»
»Skäms, Tor! fast knekt till yrket och af
naturen rå,
Haf dock respekt för Oden!» sad’ dennes maka,
Frigga,
»Men mjuk i själfva verket jag känner mig också,
Och inte kan jag sitta och inte vill jag ligga.»
»Än jag då?» hördes klaga den milda Frejas röst:
»Jag är rent af förkrossad, min skönhet börjat fara ;
Jag mist min håg för älskog, har ej af kyssar tröst;
Och läserska att blifva nu återstår mig bara.»
»Mig gör det rätt detsamma», sad’ gamle åsen
Njord,
»Ju förr jag dör, jag slipper ifrån min arga Skade.»
»Å, blygs! din gamle kålstock!» fick han till svar
på ord,
»Hvem skulle snygg dig hålla, om icke mig du hade?»
Den eljest milde guden och agronomen Frej
Bad far och mor att tiga samt hålla sig i skinnet:
»Jag känner mig så ’dålig’, mig landtbruk roar ej,
Och både regn och solsken hå fallit mig ur minnet.»
Bro väktarn Heimdal, äfven benämnd den hvite as,
Tog så till orda: »Gudar! jag ser ej mer att vakta,
Och lätt med öfverraskning kan himlaborgen tas,
Om vi vårt usla tillstånd allvarligen betrakta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
