Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. III. Dramatiserade - Hustaflor - Första taflan. Kärlekens beständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
(Tvänne är därefter. Samma par sitter uti samma rum
i hvart sitt höni aj en lång soffa. Solen går äfven
nu ned öjver det alltid Hka sköna landskapet)
HAN.
Nå, Gud ske lof, att solen sömnig blifver!
Jag redan varit det en duktig stund.
Men tyst! Jag tror, att Kast or ännu drifver
I skogen. Hvilken satans präktig hund!
Hör bara, hvilken skön musik i skallet!
Det låter annat än din lutas knäpp! -
HOJST.
Hur älskvärdt! Men var trygg i detta fallet!
Hon står i skräpvrån ostämd, som en käpp.
HAN.
Ah, det var hederligt! Men här på landet
Hvad tiden blir odrägligt lång till slut!
Och fängslad af det ljufva, äkta bandet,
Kan jag ju aldrig mera komma ut.
HON.
Den ena artigheten på den andra
Du är så god och säger mig i kväll!
Men tala fritt! - jag kan det icke klandra,
Ty äfven jag mig finner stängd i cell.
HAN.
Ja, så! det var rätt ledsamt, men omöjligt
Jag mer kan hjälpa saken, kära du! -
(Börjar hastigt att skratta.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
