Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. III. Dramatiserade - Hanka. Dramatiserad folksaga i två händelser - Första händelsen - Första taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264^
Det är ju själfva fan, och ej min hustru,
Som dinglar där. Jag ser två svarta horn,
Och tvänne ögon, glödande förskräckligt,
En hästfot ock! - Nu blir den sista villan
Långt värre, än den första; jag förlorar
På bytet, fast jag ansåg det omöjligt,
Men jag vill tala dock ett ord med honom,
Ty den, som varit Scharkas äkta man,
Kan ej förfäras utaf afgrundsfursten.
(Ropar:)
Hör hit, där nere! Halt! werda?
APOLLYON.
God vän!
HANKA.
Du är så fanken heller! Ned med dig
I djupet åter, hvarifrån du kommit!
Tror du väl, jag står här att hala djäflar
I ljuset opp? Det anstår ej en kristen.
APOLLYON (ifrigt bedjande nedifrån.)
Håll! min lille, söte, snälle!
Håll! jag ber dig, var ej dum!
Rädda mig från detta ställe,
Från mitt hemska pinorum!
Jag dig lofvar god betalning,
Guld och ära, glans och makt. . .
Du ej ångra skall din halning,
Hala bara, som jag sagt!
HANKA (upphör att fira och börjar
besinna sig.)
Nå, svär på det!
APOLLYON.
Parole d’honneur!
HANKA.
Jag känner
Ej djäflaspråket. Du får svära tydligt
Och ej så kort, ty jag vill hå en ramsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>