Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. III. Dramatiserade - Aricius. Dramatiserad myt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVERSTEPRÄSTEN.
Hvad värde har jag väl för dig? O, nej,
Du leker med mitt kval! Du känner ej,
Odödlig, som du är, vid ingen fäst,
Hur blodet sjuder hos en stackars präst,
Som blifvit dömd att skåda, dag från dag,
Hos dig så öfverjordiska behag;
Och detta utan att ens få en blick
Af ömhet, såsom lön för det jag gick
I detta helvete till prästämbete,
Hvars minne ej sköljs bort af själfva Lethe.
ARICINA.
Tyst, slaf!
ÖFVERSTEPRÄSTEN.
Ack, om jag hade slaf förblifvit!
Förfärlig är den frihet, du mig gifvit.
Tänk blott, gudinna! är det skick och skäl
För ingenting att slå en präst ihjäl,
Se’n först man rymt ur drägligt slafveri,
Där man fått lefva dock från ånger fri?
Det är omänskligt hårdt, må jag bekänna,
Och knappast Pluto gjort en lag som denna.
Jag, dåre, dina villkor fyllt likväl:
Min företrädare jag slog ihjäl,
Utaf din skönhets himlaglans betagen,
Och blir väl mördad själf endera dagen .. .
Det är en hygglig utsikt för en präst! -
Om jag mig hängde gjorde jag väl bäst;
Ty jag står icke längre ut med detta,
Det får jag sanningsenligt dig berätta.
I mina ögon får jag ingen blund,
Och väntar hvar minut min sista stund.
Jag ryser när jag endast ser en slaf. . .
Det var en af grundstjänst, som du mig gaf!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
