Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af skämtsamt slag. III. Dramatiserade - Pehr Wieselgrens dröm. Sångspel i 1 akt - Första scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Första scenen.
WIESELGREN (sitter djupt insomnad i
sin länstol vid skrif bordet.
Hans »ända till utslitning»
nyttjade »stylus» har fallit
ur hans hand ned i
spottlådan bredvid honom. Hans
läppar begynna att röra
sig} och han talar oredigt:)
Det senast gick på tok med min »mission»,
Men »brännvinspannan» har jag kvar, och hon
Skall bli »min sköld, min segerrika borg,
Min klippa och min tröst» i Helsingborg,
Där jag vill rycka upp all afgrundsbrodd,
Men först och främst den lille Orvar Odd ...
(Bellman uppträder. Vid hans åsyn
börjar Wieselgren att ängslas och vrida
sig i sömnen. Stora svettdroppar
arbeta sig fram på hans panna och han
utbrister med hes röst:)
Hvem är den mannen där? Hvem är han väl? –
Hur »Sauls-oron» griper nu min själ! –
Jag tror mig känna dessa bleka drag,
Så lifvade af snille och behag –
Fördömdt! – Det är, det kan man tydligt si,
Ej någon smålandsfysionomi,
Ej någon getapulisk läsarpalt,
Det är en man af litet bättre halt ...
Mitt trötta hufvud får jag ej i skick:
Förvirradt är mitt minne och min blick;
Dock bäfvar jag som skolpojken för ris;
Helt visst jag dummat mig på något vis
Det börjar bli så vanligt –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>