Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hilma, när hon ler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett rätt begrepp om sanna fröjden
Först af mitt verk han skulle få.
Så le blott änglarna i höjden,
När de med fridens budskap gå.
Han skulle stå förtjust, betagen,
Och låta timmar gå förbi,
Men mindre se de sköna dragen,
Än allt det goda däruti.
Och sorgen skulle saligt dåras,
Samt börja själf att stilla le;
Men brottets öga skulle tåras
Och först sin egen ondska se.
De strålar, som ur ögat bryta,
Hur rena äro de likväl!
Som ådran ses från källans yta,
Så ser man här en himmelsk själ.
Men hjärtat upp på munnen stiger
Att brinna bland dess rosors par,
Och fast den ljufva stämman tiger,
Vältaligare språk ej var.
Ja, själ och hjärta får man skåda,
Vid denna hulda anblick fäst,
Där skämt och oskuld täfla båda
Om hvilken, som förskönar mest.
Och kindens gropar som små grufvor,
På löjen rika, öppna stå,
Och menlöshetens blyga dufvor
Kring dem med hvita vingar slå.
Men ack – hur långt min villa drifves!
Jag, arme, kan ej måla, jag!
Långt mindre denna syn beskrifves,
Då hvarje pensel här är svag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
