Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkogården. - Älskaren på sin flickas graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Hilma! nu först jag förskräckes för döden,
Och bäfvan mig griper, då här jag dig ser,
Så härlig, så höjd öfver mänskliga öden,
Där hänförd af andakt vid grafven du ber.
Den kalla, den mörka skall äfven dig dölja,
Dig, full utaf hälsa och lifslust ännu!
O, kunde du förr dina böner få följa,
Där varma de stiga mot himmelen nu!
Där lades kanhända en älskande tärna
Inunder den torfva, hvars blomma du bröt.
Dess kärlek var ren som en glänsande stjärna,
Men döden, som brud, i sin famn henne slöt.
Hon skaptes, likt dig, till att sällheten sprida,
Dess hjärta, som ditt, utaf ömhet blott slog,
Men jorden ju ständigt förluster skall lida,
Att himmeln må vinna, – och därför hon dog.
Förfärliga tanke! ej till mig du tränge!
Förfärliga tanke, – hvar kommer du från?
Den himmel, som saknat min Hilma så länge,
O, kan den väl längre umbära sitt lån?
Din hembygd är bortom de okända hafven,
Där syskon med vingar dig vänta igen;
Men skulle du, Hilma, nedstiga i grafven,
Mitt lif som en dödskrans skall vissna på den!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
