Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farväl till glädjen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Farväl till glädjen.
Så godt att vi skiljas! Det bär sig ej mer,
Att grälande ständigt vi sjunga tillhopa.
I dig en förrädare endast jag ser,
Som sölar och dröjer, när helst jag vill ropa.
Men fordom, o himmel! det så icke var
I ungdomens, hoppets och kärlekens dar,
Ty öm, som en broder, du flög till mitt hjärta
Och rensade lustigt dess kamrar från smärta.
Hur härligt den tiden! Mitt lif var en fest
Och hela Guds skapelse log mot mitt öga.
I sällhetens boning den sällaste gäst
Jag tyckte mig vara, och himmeln, den höga,
Förmådde ej locka min håg från den jord,
Som tycktes mig skön öfver människoord.
Jag njöt blott af gåfvorna, frikostigt strödda
I vänliga parker, som nu stå förödda.
Med dig vid min sida jag jublande gick
Och fångade nöjet, hvarhelst jag det mötte,
Men hastigt en dag, af en strålande blick
Jag själf blef nu fångad, och kärleken stötte
Sin pil i mitt hjärta. I början det sved,
Men du dock ej flydde, ehuru jag led.
Den kärleken är en förunderlig pina,
Man njuter som mest, när man surast ses grina.
Och glädjen och kärleken blefvo ett par,
Och frukten af deras förening var sången.
Jag knäppte min lyra båd’ nätter och dar,
Och glädtigt jag höll recensenterna stången.
Jag drefs af ett starkt, omotståndligt begär
Att ställa, på fält utaf papper, min här
Af indelta rim, både lätta och tunga,
Samt låta dem tåga mot sorgen i klunga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
