Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Har skogen väl förlorat den, som han mest höll af?
Behöfver han väl tänka på morgondagens kraf?
Har sina små dryader han ännu ej i lifvet?
Får han ej regn och solsken från himmeln öfverdrifvet?
Nej, skogen suckar bara för gammal vanas skull,
Liksom de unga skalder, dem munnen blir för full
Af klagan om förluster, som än dem aldrig hunnit;
Men lätt går det att sjunga om tårar, som ej runnit.
Med sänkta armar granen illfänas i sin sorg
Och liknar just en yngling, som fått en duktig korg;
Handfallen då han stirrar och sina lockar skakar,
När stormen genom själen far fram, så att det brakar.
I skogen, utom granen, har jag en annan vän,
Det är den svarta korpen, som hvit ej blifvit än.
Han blir det först, då sakna’n mig upphör att förfölja,
Men nog får korpen vänta, det kan jag icke dölja.
Från fordomtida korpen har stått i rop som vis;
Hans sällskap efterfikar jag ock naturligtvis;
Jag tänker bedja honom att lära mig – att glömma,
Men korpen lär hå vanan att på sin visdom gömma.
Men djupt i skogen finnes det äfven dufvor små.
Hvad de hå där att göra, det kan jag ej förstå.
I solen den bör trifvas, som längtan aldrig smärtat;
Att se på deras kärlek, det skär mig just i hjärtat.
Det är väl afundsjuka, men det är lika godt ...
Det fanns en tid, då äfven jag dufvans språk förstått,
Men nu, då sorgen krökt mig i ryggen som en utter,
Är det mig vedervärdigt, det honungssöta kutter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
