Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bättre stunder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att grymt handtera svenskan, det blef mitt första brott,
Men detta är förlåtligt och hör till skaldens lott.
För öfrigt var jag ömsint och älskade all världen,
Var obekant med hatet, förförelsen och flärden.
Då kom jag ut i lifvet, med glad och eldig själ,
Men för poeter sällan det plägar att gå väl;
De vilja vara herrar, fast de till intet duga,
Och grymt få de sig lära, hur fantasi’n kan ljuga.
Jag lära fick det samma, ty jag blef duktigt snäst
Och, om det varit möjligt, jag äfven blifvit kväst.
Man ville ej förstå mig. Jag ansågs för en galning;
Då blef jag arg i sinnet och sökte ge betalning.
Den ljufva ungdomsfriden drog nu sin sista pust;
Jag fiender förvärfde, och det med hjärtans lust,
Och bittert blef mitt hjärta, som nyss af godhet fylldes,
Och kolsvart blef den framtid, som kort förut förgylldes.
Att stiga högt i sången var ej att tänka på.
Ack, om jag hade blifvit skomakare ändå!
I fred jag då fått sitta vid sulbänken och lästen,
Och fienderna sluppit och – vännerna för resten.
Jag syndat har i lifvet, jag syndat har i sång;
Men »mina vänner» hade dock skulden mången gång;
Ty som jag skref, de ville jag äfven skulle lefva,
Och så kom jag, Gud nåd’ mig! uti en satans vefva.
Att dock på andra skylla är föga ridderligt;
Jag själf har nog på vågen lagt ned den tyngsta vikt.
Men den, som tror, att nöjet af allt är det förnämsta,
Jag heligt kan försäkra, att det är just det sämsta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
