Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elden renar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Himmel, hvilket lif! O, om det vore,
Om det vore slut, för evigt, evigt!...
Hu! jag fryser, och hur kan jag annat,
Ungdomsvärman flytt med ungdomsfriden,
Sedan dygden, själens sol, gått neder.» –
Skälfvande hon till kaminen hastar,
Stirrar länge, tankfull, på dess flamma,
Som nu tärde på den sista branden.
»O, hvad lycka, om så viss jag vore
På förintelsen, som denna vedbrand!
En minut blott till, och han är aska!...»
Så hon suckar och sig hastigt vänder,
Att förskingra dessa dystra tankar,
Som så illa dock tillsamman stämde
Med de nöjen, hvilka förestodo.
Men det förestod helt annat. – Plötsligt
Fattar lågan i den lätta dräkten,
Höjer sig begärligt för att fråssa
Af de gyllne lockar, och dess tungor,
Spetsiga som ormens, girigt kyssa
Och förhärja kindens unga rosor,
Barmens darrande, half dolda liljor
Och den smärta midjans veka stängel.
Och förgäfves med de runda armar
Kämpar hon mot alltförstörar’n. Döden
Blott hon famnar, liksom fordom nöjet.
Snart en stod af eld den arma syntes,
Men igenom elden hördes fasans,
Smärtans och förtviflans hemska nödskri,
Rysansvärda, såsom underjordens.
Ingen, ingen hörde dem. Men striden
Var för olik att bli lång. Hon faller,
Och förvandladt till en formlös massa
Ligger snart hvad skönast staden hade.
Att det skönas vansklighet bevisa .. .
Men vid hennes graf en värdig prästman,
Rörd af flickans olycksöde, sade:
»Stor var hennes synd, men straffet äfven;
Hvad ej elden renat, renar Herran.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
