Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolerakyrkogården. Hösten 1853.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stodo de bredvid för att beskåda
Dessa männers tunga morgonsyssla;
Ty, ehuru kvinnor utaf folket,
Ville de dock se, hur sista hemmet
Reddes åt de stöd, som de förlorat
Under sista natten; ack, de ville
Veta blott, hvarthän de skulle föra
Sina små att för sin fader bedja. –
Stor var deras sorg. Dock inga utrop,
Intet pjoller af förnäm förtviflan,
Som sig storgör, just för den är liten!
Nej, de gräto endast tyst och värdigt,
Som det anstår alla, hvilka icke
Hafva råd till att för sorgen lefva.
Men nu såg jag åter fyra: »Roligt!
Hopp-la-la! så roligt! kors så roligt!»
Hördes de i glädtig korus ropa!
Där de kommo, hoppande i trasor
Öfver grafvarna, se’n trettifyra,
Dem de hade valt till ständig lekplats,
Omedvetna af att sorgen gråtit
Kanske flera tårar där, än daggen.
Och då frågte jag mig själf: är lifvet
Då så mycket vardt att eftersträfva
När ej barnen ens för döden bäfva? –
Men en af de fyra änkor sade
Till de andra, sörjande vid grafven:
»Se i grafven ej, men se på barnen,
Hur de leka där i all sin oskuld!
Låt oss gå! vi hafva barn, vi alla,
Och för dem att lefva vi behöfva;
Far och mor på samma gång vi äro.
Och i våra barn vi älska fadern.
Barnens lek vi hafva sett på grafven,
Gud har sett vårt allvar och vår smärta;
Allvar eller lek, skall lifvet flykta,
Och är allvar i en moders hjärta.
Hennes lif liksom en lek skall lykta.»
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
