Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid fröken Fredrika Dorchimonts död. Oktober 1836. - Vid en ungdomsväns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
O! – men hvarför kunde du ej bida
Ännu kvar hos oss en liten tid?
Med ditt enkla väsen du oss lärde,
Huru stundom änglar stiga ned;
Äfven då, när plågorna dig tärde,
Log du mildt och tröstade och – led.
Än, från högre rum, hon tröstar eder,
Fader, moder, i förtviflans stund!
Ifrån Edens parker ser hon neder
Med ett himmelskt leende kring mund.
»Gråten icke! – se, jag är förklarad! –
Evig hälsa på min kind sig ter.
Mången bitter kalk är mig besparad, –
O, – men kunden I blott tömma er!
Älskade, förglömmen sårens sveda!
Mången boning finns i Faderns hus!
En af dem jag eder vill bereda,
Där vi lefva se’n i frid och ljus.»
Som en harpoton förklingar rösten. –
Modershjärta! hämta tröst däraf!
Ty din ros, som flyttad blef om hösten,
Växer härligt bortom tidens haf.
-
Vid en ungdomsväns död[1].
(Under en sjukdom.)
Till kvalets läger, där jag dväljes än,
En grym, en smärtsam dödspost äfven hunnit;
Ack, åter har jag mist en ungdomsvän,
Den dyraste bland alla, som jag vunnit!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
