Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konungens högkvarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
HULTMAN.
Var icke rädd, ers majestät!
Hon ger nog med sig, hon, med tiden;
Men nu, som sagdt, så var hon vriden,
Och sig ej öfvertalas lät. –
När fadern henne förebrådde
Det tokiga i ett beslut,
Med hvilket ingen härdar ut,
Hon bleknade och illa mådde.
Hon gitte aldrig veta om,
Att hon var kvinna; nej, hon ville
Beryktad bli för mod och snille,
Och öfverens man ändtligt kom,
Att hon (bra flat likväl var kungen)
Ett landskap skulle styra få;
Men nu, må tro! att hon gick på,
När hon ej längre såg sig tvungen!
Kung Torborg kallade hon sig,
Från topp till tå i stål sig klädde
Och alla andra jungfrur hadde,
Som icke hade lust för krig.
Hon på sin starka borg Karlskoga
I Västmanland höll nu sitt hof,
Där henne hvar och en fick lof
Att gifva kungatiteln noga
Fast under brynjan tvänne klot
Högtidligt talte däremot. –
Från morgon och till kväll i vapen
Hon stod med buller och med bång!
Så, när hon först blir fri en gång,
Går kvinnan längst i galenskapen,
Ty löje är det enda pris,
Hon vinna kan i vapenbraket,
Och hela hennes exercis
Inskränkas bör till sofgemaket;
Men Torborg tänkte icke så,
Där sina kämpar hon sågs drilla,
I stället att till sländan gå, –
Ack, hvad sig själf hon gjorde illa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
