Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jo — sade källarmästaren — den yngste af
prinsarna aflyfte sin krona, föll på knä och svor
sin höge herr fader trohetsed. Min hushållerska,
som — Gud vet huru — krånglat sig till ett inträdeskort,
har sagt mig, att det var ”rigtigt sött”
att se. Fruntimmerna bruka ordet sött om allting,
och hör man dem länge, så börjar man slutligen
misstänka, att hela vårt jordklot blott är en
stor karamell.
Ett enhälligt skratt följde på denna reflexion.
Till slut — sade den ene af bönderna —
njöto landtmarskalken och talmännen den oskattbara
lyckan att kyssa Hans Majestäts hand.
Menniskor finnas — sade en annan af bönderna
— som sätta värde på sådant.
Ja — sade jag — det gjorde åtminstone salig
erkebiskop Rosenstein; men han fick en gång
näsknäpp för omaket. Vid det sista prestmöte han
höll, såsom biskop i Linköping, voro alltid så många
prester, som utrymmet medgaf bjudna till hans
middagsbord. Bland dessa befann sig en dag äfven
prosten K., känd för sina qvicka och grofkorniga
speord. När måltiden var slutad och sällskapet
väntade på kaffekoppen och likören, började
Rosenstein, som under tiden ville roa sina gäster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
