Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stilproblemet i den moderna konsten - VII. Den nya konstens huvudfel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 56 —
Jag övergår härmed att tala om det andra stora felet hos den nya
konsten. Ända sedan antiken och fram till våra dagar har i de flesta
av västerlandets konstskolor — särskilt efter kristendomens införande
— människan både kroppsligen och själsligen varit det centrala i
konsten, den fasta punkt, kring vilken det hela rört sig. "Människans anlete
är det som utmärker den kristna konsten i Sverige framför den hedna
tidens" — så börjar också Johnny Rooswal den stora svenska
konsthistoria, som utkom .1913. T 1900-talets nya konst, den svenska såväl
som den utländska, har detta förhållande väsentligt förändrats.
Människan har plötsligt blivit en arabesk, ingenting annat, och som sådan
likvärdig med andra arabesker. "L’école möderne de peinture me parait
la pius audacieuse, qui ait jamais été. Elle a posé la question du beau
en soi. Elle veut se figurer le beau dégagé de la délectation que VJiomme
cause à Vhomme — et depuis le commencement des temps historiques
aucun artiste européen n’avait jamais osé cela", så skriver kubismens
store profet Guillaume Apollinaire i sin bok: Les peintres cnbistes.
Konstnären söker numera det sköna "i och för sig", befriat från varje
tanke på det mänskligt sköna, vilket man säger helt och hållet vara en
naturens och livets angelägenhet. Det mänskliga intresset är i konsten
numera dött. Det matematiska lever i stället renodlat och allenahärskande.
Ett exempel: i en teckning av Henri Matisse förvånades jag första
gången, jag såg den, över att konstnären gjort huvudet och fötterna
men särskilt huvudet på en kvinnlig figur oformligt stort, så stort, att
bon liknade en dvärg. Det gjorde formligen ont i min egen kropp, då jag
betraktade teckningen. Jag kände mig vanskaplig själv. En av hans
anhängare gav i Da grande Revue en förklaring och ett försvar för denna
våldsamma deformering. Därav framgick att konstnären gjort kvinnan
vanskaplig, för att bakgrundspartiet mellan figurens ytterlinjer och
papperets ytterkant därigenom skulle kunna få en vackrare ornamental
form eller för att använda hans egna ord: "pour que les blancs laissés
entre le bord du papier et le trait noir förment une ornementation
expressive. En un mot 1’architecture, que Matisse a construite avec ses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
