Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord till Frödings bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 82 —
klaringen till dess speciella stil. Nu kan det visserligen vara sant, att
jag alltid sökt giva vart och ett av mina porträtt en så individuell
särprägel som möjligt, icke minst i fråga om färgen. Jag har, så gott det
låtit sig göra, gestaltat dem inifrån och utåt. Men före Fröding ha dock
alla haft det gemensamt, att de varit naturalistiskt genomförda med
full färg och efter levande modell från början till slut. Först i bilden
av Fröding har jag kommit att bryta med mitt vanliga
tillvägagångssätt. Detta beror emellertid i mycket på de säregna förhållanden,
speciellt de svårigheter, under vilka bilden tillkommit, och det är dessa jag
nu vill berätta.
Första impulsen att måla Gustaf Fröding gavs mig av hans äldsta
syster Cecilia, som jag träffade hos Hjalmar öhrvall, medan jag våren
1904 målade denne. Hon beklagade att det inte fanns något målat
porträtt av hennes bror Gustaf och uttalade en önskan att jag måtte besöka
honom på Uppsala hospital för att se, hur ståtlig han såg ut i sitt
långa profetskägg. Hon förmodade att jag då skulle gripas av en
oemotståndlig lust att måla honom. Och hon misstog sig icke. Aldrig har jag
blivit så tagen av en människas utseende som av Gustaf Frödings, den
gången jag såg honom på hospitalet. Det var för övrigt mitt första
sammanträffande med honom. Hans mäktiga huvud bar under denna
tid i högsta grad prägeln av ett djupt själslidande, ett grubbel utan
botten. Han var den personifierade "världssmärtan". Men samtidigt
lyste hela hans gestalt av höghet. Han syntes mig leva bortom tid och
rum, bortom allt smått, fragmentariskt och tillfälligt, som i vardagslag
fyller människans sinne. Inför honom fick Nietzsches uttryck:
"avståndets patos" levande liv för mig i en ny betydelse. Hans blå vita,
fjärr-synta blick såg långt över det närvarande, bort mot avlägsna höjder:
den tycktes mig spejande och prövande följa hans tanke i
abstraktionens och logikens alpvärldar. Han satt upprest i sängen, när vi
trädde in. Armarna hade han korslagda över bröstet, huvudet högburet.
Han bugade stilla ett par tre gånger, men ändrade annars inte
ställning. Småningom började han tala, med en låg, mjuk, fast stämma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
