Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några ord till Frödings bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 84 —
beslöt jag mig för att med ledning av fotografierna och efter lämplig,
levande modeU söka bygga upp en Frödingsbild i stor skala, som jag
hoppades sedermera kunna fullborda efter honom själv — åtminstone
så pass att hans syster kunde anse mitt löfte nödtorftigt uppfyllt.
Vid denna tid började mina ögon att krångla, och allt arbete måste
uppskjutas tills vidare. Detta smärtade mig så mycket mera som jag
hörde att Fröding nu var bättre och till och med lovat att söka sitta
för mig vid tillfälle. Ett halvår gick. Hösten 1906 var jag åter tämligen
arbetsför, och en vacker solskensdag får jag i Kungsträdgården se en
högrest gestalt, iklädd stor, bredskyggig panamahatt, och en fotsid, vit
röck komma gående med gravitetisk långsamhet rakt emot mig. Han
liknade närmast en plantageägare. Det var Fröding, men med halvkort
skägg, vilket mycket förändrade honom. Han såg mig alls inte, ville
kanske inte se mig, eller kände inte igen mig. Jag gav mig heller inte
till känna men stod länge och såg efter honom. Och mitt beslut var
fattat. Dagen därpå satte jag mig i förbindelse med honom och fick
kort därefter hans löfte att få komma och "titta på honom". I stor
hast tecknade jag med hjälp av fotografierna summariskt upp hans
huvud på en dukbit i syfte att sålunda förkorta sittningen för Fröding
— om han över huvud taget kunde förmås att sitta, vilket jag
betvivlade. Så rustad begav jag mig till Svenonii sjukhem, där Fröding då
bodde. Han satt i sängen liksom i Uppsala och tog emot mig, som om
han länge väntat mitt besök, och som vi varit gamla vänner. Utan
vidare fortsatte han vårt samtal från sist, precis där det avbrutits, men
nu tycktes han mig ha en något mildare syn på saken. Jag vågade
emellertid inte bedja honom intaga någon modellställning. Jag märkte
nämligen snart, att det var honom psykiskt och fysiskt omöjligt att någon
längre stund hålla sig stilla. En inre oro drev honom att ständigt, men
i mycket långsamt tempo ändra plats. Vanligen halvlåg han. Men även
när han satte sig upp, kom huvudet sällan i den lyftande ställning jag
antytt på duken, och som var den rätta Frödingska jag mindes från
Uppsala! Jag höll just på att uppgiva det hela som något vida över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
