Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Etiska fragment - Anteckningar för ”Samvetets trappsteg” - IV. Samvetets och självkänslans organiska sammanväxande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 173 —
samvetet äger förmåga att inom individen åstadkomma den ständigt
växande enhet i en ständigt växande mångfald, den alltjämt fortgående
inre organisering, utan vilken idividens självupphöjelse aldrig kan
fullföljas, aldrig kan nå fram till suveränitet. Men för att samvetet skall
få den nödiga kraften härtill, fordras att det ingår en väsensenhet med
människans hela själviska natur. Utan att det ingår denna väsensenhet
med vårt själviska jag utlöses inga erforderliga krafter. Allt utmynnar
då i ständiga slitningar, ständiga jämkningar och kompromisser, evigt
skrvmteri ■— halvheter. Vår erfarenhet har redan sedan länge insett
detta, och vi skatta därför icke en handling som moralisk om den sker
endast av vana, av konvention, av yttre tvång från samhället, utan
först när den sker av eget inre behov lios individen. Men för att den
det skall kunna göra, måste det sedliga kravet ha så inorganiserats i
hela den individuella tanke- och känsloapparaten, att individens eget
själviska "jag" — samma själviska jag inom människan, som i tidernas
morgon gladeligen rövade och mördade, men som nu av en senare
livskamps hårda erfarenhet inriktats mot ett säkrare lyckoideal — uppreser
sig mot varje försök till våld därpå. —
(le tillfälle att utveckla högsta möjliga kraft i kampen för sin
upphöjelse. Men den kraften kan endast utlösas genom samvetets
frigörande från tvång. Samvetet kan gå vilse, men det korrigeras djupare
endast genom egna erfarenheter, uppfostras verkligt endast av
självföraktet, som följer på brott mot dess bud, förakt från andra människor,
vilka man ser upp till. — Bryter man i en avgörande stund med sitt
samvete, blir man utan värde i egna ögon, förlorar roder, sjunker ned
till hjordmänniskorna — djuren (ju högre höjd dess djupare fall),
reagerar, höjer sig igen. — Man kan på ett lägre utvecklingsstadium
drivas i döden av pliktkänslan mot samhället, mot fosterlandet. Då dör
man den gode sonens död, men drivs man i döden av sitt personliga
samvete, då är döden en självhävdelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
