Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Varia - Ett vänligt råd till det nya litterära Sverige vid detta årets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 182 —
vandrande av och an ingav mig en känsla av något lockande, dragande,
något av ett förr ej anat paradis, förbjudet men skimrande och i
synnerhet leende. Mina synpunkter hade Krogh förändrat och med de
nya synpunkterna följde nya känslor. Den boken lärde mig att harmas
— men den lärde mig även att känna medlidande — och jag kände mig
stolt över dessa känslor, och jag kände mig lycklig då jag märkte, att
andra delade mina känslor och min beundran för denna bok.
Se här nu mina känslor vid beslagtagningen: Vad nu! Brrrr! Det
var ruskigt, man får då inte längre harmas över sitt eget släktes
låghet och skrymtaktighet — man får då inte heller väckas till medlidande
med eder I stackars naiva flugor som från edra skumma vrår tumla
in i ljuset för att brännmärkas. — Bravo! Du samhällets patentmoral,
nu känner jag dig; nu känner jag dig med ditt "skyl över" — och denna
min känsla tog form i en hemlig varm omtanke om det unga litterära
Norden, en omtanke, vilken jag nu vill kläda i dessa ord:
Unga män —
De av eder, som verkligen gjort till sin uppgift att osminkat
skildra verkligheten, de av eder som föresatt sig (jag vet liur svårt det
är att hålla det) att vara uppriktiga mot sig själva och mot oss, eder
publik, dem vänta — fängelset. Yi, eder publik, begära ej eder
uppriktighet; den är för oss osedlig liksom edra böcker, när de beröra
livets könsförhållanden på ett sätt så att de väcka vår avsky, då de i
stället kunna klädas i lockande blomsterspråk såsom våra stora skalder
förut gjort och väcka vår åtrå — Insen I edert misstag! Redan i
skolan lärden I eder ju på lärares diktamen att med oskyldiga
barnaröster deklamera om Ingeborgs liljekullar, om glädjen, sällheten att
famna henne och om hennes väntande bolstrar. Bellman horden I prisas
som en gud och edra fäder sjöngo honom med tårar i ögonen tillika
med Braun — även för öronen på edra små grytor — och det haven I
förgätit? Hämten I ej därav den lärdomen, att för diktens lena form
gälla andra lagar än för prosans nyktra syn? Skaldekonstens
harmoniskt förförande armar må gärna ostraffat linda sinnlighetens kraus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
