Djurens lif / Däggdjurens lif / xiii (1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tuggats endast groft, nedsväljes det genom matstrupen (fig. VI, a) i stora klimpar
eller bollar, hvilka vid sin ankomst till en springa (b) ofvan den första
magsäcksafdelningen (våmmen, c) öppna denna springa och nedfalla i den nämnda
afdelningen, som står i en temligen öppen kommunikation med den andra afdelningen
(nätmagen, d), der de å nyo formas till bollar och hvarifrån dessa vid lägligt
tillfälle, när djuren hafva ro, uppstötas i munnen för att undergå en grundligare
omtuggning och å nyo genomdränkas af spott. Då födan åter går ned, är den
allt för fint fördelad för att öppna den ofvan nämnda springan (b), utan halkar
förbi denna in i bladmagen (e, hvilken dock hos några idislare, såsom myskdjuren,
saknas) och den för dess slutliga smältning vigtigaste afdelningen, löpmagen (f),
hvarifrån den öfvergår i tarmen (g). Om de af söndrande körtlarne, såsom lefver,
mun- och magspottkörtlarne, njurarne och andra, kan här ej mera allmängiltigt
sägas än om tarmkanalen: det är nog att ihågkomma, att urinen hos däggdjuren
tömmes särskildt för sig och att i omgifningen af ändtarmen ofta finnas körtlar,
som afsöndra egendomliga, vanligen mycket starkt luktande eller stinkande ämnen.
Kärlsystemet afviker föga från den allmänna regeln; hjerta, ådror och lymfkärl
äro hos det ena däggdjuret bildade ungefär på samma sätt som hos det andra,
ehuru äfven här vexlingar i form och anläggning förekomma. Hjertat eger alltid
två kamrar och två förmak, pulsådrorna (artererna) äro elastiska, blodådrorna
(venerna) inuti försedda med klaffar, som hindra blodets tillbakaströmmande,
lymfkärlen hafva många föreningspunkter och mynna genom en stor hufvudgång i den
venstra armhålsvenen (axelvenen). Brösthålan afslutes alltid fullständigt genom
mellangärdet eller diafragma; lungorna hänga fritt i den samma och stå icke, såsom
hos foglarne, i förbindelse med några särskilda luftsäckar; luftstrupen delar sig
vanligen i två, stundom, såsom hos idislarne, några tjockhudade däggdjur och många
hvalarter, i tre grenar och har alltid blott ett enda struphufvud, beläget vid
luftstrupens början och sammansatt af ett hos olika arter vexlande antal, vanligen sju,
brosk. Med detta stå hos några däggdjur egendomliga ljudsäckar i förbindelse.

Fig. VI. Magsäcksafdelningarna i ett får.

Hjerna och nerver äro mycket olika utbildade. Den förra fyller visserligen
temligen noga skallens hjernskål, men denna är äfven ofta jemförelsevis mycket liten
och hjernans massa i så fall ytterst obetydlig. Hos intet enda däggdjur har hjernan
en sådan öfvervägande utveckling öfver ryggmergen som hos menniskan, och hos intet
enda är stora-hjernan så utbildad som hos henne. Hos de förståndsslöaste
däggdjuren liknar hjernan foglarnes eller kräldjurens, men visar hos öfriga de
egendomliga vindningarna på sin yta, hvilkas antal och utsträckning stå i förhållande till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>