- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
xv

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gör dem barnsliga eller till barn på nytt, äro de böjda för glada lekar och hängifva
sig helt och hållet åt rörelsens nöje.

Däggdjuren gå på två eller fyra ben. En upprätt gång har blott menniskan,
men intet annat djur jemte henne. Ingen apa går upprätt; kängurun eller
springpungdjuret, som uteslutande fortskaffar sig på sina bakben, går icke, utan hoppar,
d. v. s. befordrar sig från ett ställe till ett annat i satser, hvarvid benen tjena
såsom fjedrar, och springmössen, som likaledes röra sig på bakbenen men flytta det
ena efter det andra, gå icke heller upprätt. Alla öfriga landdjur springa på sina
fyra fötter, hvarvid de samtidigt eller nästan samtidigt upplyfta, framsträcka och åter
nedsätta ena frambenet och motsatta sidans bakben. Ett undantag härifrån göra
elefanten, nilhästen, kamelen, giraffen och flera antiloper: de röra ena sidans båda
ben nästan samtidigt. Detta slags gång, passgång, kunna vi äfven lära våra tama
hästar. Hoppandet sker på ganska olika sätt. Alla däggdjur, som springa
hoppvis, såsom de redan förut omtalade, kasta sig framåt genom att plötsligt utsträcka
sina sammanböjda bakben och taga satser i stället för steg. De som endast hoppa,
då de angripa något rof eller vilja sätta öfver ett hinder, kasta sig alltid upp genom
en kraftansträngning af alla fyra benen på en gång, om också dervid bakbenen få
göra förnämsta tjensten. Svansen bestämmer eller reglerar språngets rigtning, och
derför är hos nästan alla hoppare detta nödvändiga styre särskildt utveckladt, hos
aporna lika väl som hos springmössen, hos kattorna som hos kängurun. Endast
undantagsvis, såsom hos de långarmade aporna, göra bakbenen i stället för svansen
tjenst såsom styre. Ganska märkvärdiga och olikartade äro däggdjurens
klättringsrörelser. Arter finnas, hvilkas hela lif förflyter i träden, och bland dem utmärkta
klättrare, lin- eller rättare grendansare och akrobater. Vissa däggdjurs fladdrande,
som ofta med orätt kallas »flygande», lär oss känna ett annat slags rörelse hos
klassen. Visserligen förspörjes i den samma en stegring af rörlighet, men denna
blir stående vid början, vid försöket, och utvecklas aldrig till någon fullkomlighet.
I flygekorrarne och flygpungdjuren se vi nybörjarne i denna färdighet. Mera
lyckobringande och fördelaktig än fladderförmågan är den många däggdjur förlänade
gåfvan att bebo vattnet, att simma i detta och kunna dyka ned i dess djup. Det
är på en gång lärorikt och underhållande att följa stegringen af deras simförmåga
och jemföra de simmarne tilldelade rörelseverktygen. Dervid kunna vi först kasta
våra blickar på de ofrivilliga simmarne. Hos dem kan det med en hof försedda
benet anses såsom det ofullkomligaste verktyg, men detta fullkomligas snart i samma
mån som hofven delar sig, och sålunda träffa vi redan bland de mångklöfvade
utmärkta simmare, ja, nilhästen är ett äkta vattendjur. Handen står visserligen öfver
hofven, men äfven med denna fordras ansträngning och skicklighet för att kunna
simma. Mycket lättare faller sig detta för djuren med tassar. Tårnas förening hos
dem medelst en hud gör af tassen en bredare åra, och denna måste vara desto
fullkomligare, ju mera huden utsträckes och förvandlas till simhud. För öfrigt är detta
senare ingalunda något obetingadt vilkor för ett skickligt simmande, ty
vattenspetsmössen simma utan tvifvel lika väl som näbbdjuret, ehuru hos de förra endast styfva
hår mellan tårna ersätta det senares breda simfot. Skäldjuren bilda öfvergången
från djuren med tassar till de egentliga fisklika däggdjuren. Deras fötter äro blott
till namnet fötter, men i sjelfva verket redan fenor, ty tårna äro helt och hållet
invecklade i bindehuden, och blott klorna förråda utanpå deras tillvaro. Hos hvalarne
saknas äfven detta kännetecken; tårna förenas genom broskväf tätt och orörligt med
hvar andra, och blott fenan i sin helhet är rörlig; de bakre lemmarne försvinna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free