- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
xvi

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alldeles, men svansen utbreder sig vågrätt till en fena: mellanväsendet mellan
däggdjurets och fiskens yttre är härmed färdigt.

Alla af viljan oberoende rörelser inom däggdjurskroppen försiggå i allmänhet
långsammare än hos foglarne. Hjertat slår ej så hastigt, och luftvexlingen i
däggdjurets bröst försiggår ej så ofta som hos en lika stor fogel. Häremot svarar den
ungefär två grader lägre blodvärmen hos det förra. Vattendäggdjuren hemta stora
fördelar af denna andhemtningens och blodomloppets jemförelsevis större långsamhet;
den tillåter dem nemligen att stanna längre tid under vattnet än foglarne förmå.
En hvalfisk kommer, enligt mina egna med klockan i handen gjorda iakttagelser,
merendels hvarje minut till ytan för att hemta luft, men lär enligt Scoresby, om
han såras, kunna uthärda ända till fyratio minuter under vatten, innan
andhemtningsbehofvet åter drifver honom upp till ytan. För jemforelses skull och kanske äfven
till berigtigande må anföras, att menniskan i regeln kan hålla sig under vattnet högst
70 sekunder. Denna uppgift grundar sig på iakttagelser, som af vetenskapsmän på
engelska forskares särskilda begäran blifvit anstälda vid perlfisket på Ceylon.
Egendomligast visar sig andhemtningsförloppets långsamhet hos de däggdjur, hvilka hålla
vintersömn. Ett murmeldjur t. ex., som, efter Mangilis iakttagelser, i vaket
tillstånd under en tid af två dagar andades 72,000 gånger, andas under vintersömnen
under sex månader blott 71,000 gånger, förbrukar således under denna tid högst
nittiondedelen af den luftmängd, eller motsvarande syremäugd, som under det vakna
tillståndet fordras för att underhålla dess lif. Med andhemtningsorganen stå stämman
och dess verktyg i nära förbindelse. Menniskan är det enda däggdjur, som eger en
fullkomligare stämma än foglarne: hennes stämma står till och med så högt öfver
alla foglars och andra djurs, att man betraktat denna såsom ett af de vigtigaste skäl
för att upphöja menniskan till en egen klass. Knappt ett enda däggdjur eger en
stämma, som tillfredsställer vårt öras fordringar på välljud, långt mindre hänrycker oss.
Fogeln åter begåfvas af kärleken med klingande toner, som lifligt anslå vårt sinne,
medan ur däggdjurens gap samma magt gifver sig ljud på ett öronsargande sätt.

Så länge vi sysselsatte oss med däggdjurens rent kroppsliga verksamhet, måste
vi erkänna de stora företräden, som de rörliga foglarne åtminstone i många stycken
ega äfven framför de känsligaste medlemmarne af vår klass. Men annorlunda är
förhållandet, då vi betrakta däggdjurens andliga förmögenheter. Sinnenas verksamhet,
som i de lägre klasserna måste anses utgöra de enda andliga yttringarna, är äfven hos
fiskar och amfibier ännu ganska ringa och till och med hos foglarne på mångfaldigt
sätt inskränkt, men först hos vår klass uppträda alla sinnena liksom i sin fulla
verksamhet. Deras harmoniska och likformiga utveckling höjer däggdjuren långt öfver
foglarne. Känseln torde af alla sinnen vara det minst framträdande; och lika fullt:
huru utbildadt är icke detta sinne just hos däggdjuren! Den väldiga hvalfisken lär
genom den lindrigaste vidröring af sin hud genast förmås att dyka ned på djupet;
elefanten spörjer ögonblickligen flugan, som sätter sig på hans tjocka hud. Till och
med de enhofvade däggdjuren ega en viss känselförmåga i sina fötter, trots
hornskalet, som hofslagaren kan behandla som ett torrt trästycke; man behöfver blott
gifva akt på hästen, då han om natten går upp och ned i bergstrakter: med hofven
pröfvar han vägen, med denna känner han sig för på marken. Känselförmågan i
morrhåren är mycket större; de med sådana hår försedda djuren känna helt säkert
lika väl som många insekter, hvilka bära detta sinne i känselspröten. Detta visa
vår vanliga katt, råttor och möss på ett ganska tydligt sätt. För alla nattliga
däggdjur tjena morrhåren såsom oumbärliga vägvisare vid deras nattliga vandringar; de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free