- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
xvii

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skydda dessutom på mångfaldigt sätt synens och luktens ädlare verktyg. Handen
är det fullkomligaste af alla känselorgan: hon kan, om också icke ersätta, likväl ofta
på ett verksamt sätt tjena i stället för synen. – Smaksinnet eller tungans känsel
gör sig strängt taget först allmänt gällande i däggdjurens klass. I denna är tungan
regelbundet förmögen att smaka, den må för öfrigt synas huru skroflig och hård som
helst. Hos en äkta fråssare är lefva att smaka och smaka att lefva! Häri stå
foglarne åter oändligt efter däggdjuren. – Luktsinnet uppnår hos de sistnämnda den
högsta tänkbara utveckling. En hund vädrar sin herres redan för timmar sedan
trampade spår ofelbart bland tusen andra menniskors. Men att en ren ännu på
femhundra stegs afstånd förmår vädra en menniska, skulle jag, upprigtigt sagdt, icke
hafva trott, om jag ej genom egen iakttagelse erfarit det. Att uppspåra och vädra
är lika underbart för oss, emedan hos oss luktsinnet på långt när icke förmår uppnå
höjden af denna utveckling. Det förtjenar anmärkas, att alla djur, som spåra eller
vädra väl, ega fuktiga näsor. Så sällsamt detta än må låta, kan man derför af den
mer eller mindre fuktiga näsan regelbundet sluta till luktsinnets styrka. Kattens
nos är mycket torrare än hundens, apans ännu torrare än kattens och slutligen
menniskans näsa ännu torrare än apans. – Det kan synas ovisst, huru vida hos däggdjuren
luktsinnet öfverträffas af hörseln eller icke. Så mycket är säkert, att sistnämnda
sinne uppnått en utveckling i vår klass såsom i ingen annan. Hörselsinnet är
visserligen äfven temligen utbildadt hos ordningens lägre klasser, och att foglarne höra väl,
framgår af deras sångförmåga, men ganska sällsam är emellertid den omständigheten,
att äfven bland dem endast de, hvilka hafva den minst utvecklade hörseln, kunna
sjunga eller berusa sig i tonernas klang, hvaremot för alla foglar med fin hörsel,
t. ex. för alla ugglor, samma toner, som förtjusa andra foglar, äro afskyvärda. På
samma sätt förhåller det sig med däggdjuren, äfven hos dem kan hörseln skärpas
för det minsta buller men finna de för andra, mindre skarpa öron välljudande
tonerna gälla och oangenäma. Häraf framgår, att hos menniskan hörseln liksom
luktsinnet i fråga om styrka står på en lägre utvecklingsgrad än hos andra däggdjur,
men detta inverkar icke på hennes ställning bland djuren, ty just genom den
likformiga utbildningen af alla sinnen höjer hon sig öfver dem. Det yttre örat hos
däggdjuren lemnar en temligen rigtig måttstock för bedömandet af hörselns mindre
eller större utveckling; d. v. s. alla djur, som hafva stora, uppstående och rörliga
utöron, höra bättre än de, hvilkas utöron äro nedhängande, små eller alldeles
förkrympta. Med det till det yttre förbättrade sinnesorganet ökas äfven känsligheten
för tonerna, eller med andra ord: däggdjur med stora öron hata, de med små öron tycka
om toner och klingande ljud. Björnen reser på sig vid flöjtens toner, elefanten, som
visserligen eger en stor öronflik, men icke egentligen någon stor öronmussla, rör sina
ben i danstakt efter musiken och kan till och med särskilja smäktande arior från
krigsmusik och hurtiga marscher. – Däggdjurens synsinne uppnår sannolikt aldrig
samma skärpa som lukten och hörseln. Man kan väl antaga, att af dagdäggdjuren
knappt ett enda öfverträffar menniskan med afseende på ögats utveckling och
synkraft; åtminstone känner jag inga iakttagelser, som motsäga denna mening.
Annorlunda är förhållandet med nattdäggdjuren. Såsom regel torde gälla, att alla
däggdjur med rund pupill äro dagdjur eller se jemförelsevis lika väl både under dagen
och natten, hvaremot, de, hvilkas pupill liknar en springa, först i skymningen kunna
använda synsinnets hela kraft. Däggdjurets öga måste äfven betraktas ur en annan
synpunkt: vi kunna hos däggdjuren verkligen tala om ett anletets uttryck, och i
detta tager ju ögat största delen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free