- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
3

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bäcken- och 3-33 svanskotor; nyckelbenet är starkt, underarmbenen äro skilda och
mycket rörliga; haudlofsbenen äro långsträckta, fingrarne delvis förkrympta;
bakhänderna utmärkas i synnerhet genom utvecklingen af tummen, som kan sättas emot
de öfriga fingrarne. Hufvudskålen är mycket olika bildad, allt efter som käkpartiet
träder mer eller mindre fram eller hjernskålen mera utvidgas. Ögonen ligga framåt,
i benhålor med stark kant, och okbågarne äro ej mycket utstående. Tänderna äro af
tre slag och utan luckor mellan de olika slagen. 4 framtänder, 2 ofta starkt
utvecklade hörntänder, 4 eller 6 oäkta och 6 äkta kindtänder bruka finnas i hvardera
käken. Bland musklerna äro de, som röra framhänderna, anmärkningsvärda,
emedan de, i jemförelse med menniskohandens, äro högst obetydligt utvecklade.
Struphufvudet tillåter intet språk i mensklig mening; de säckformiga utvidgningarna på
luftröret bidraga deremot att frambringa ett genomträngande och gält tjut.
Särskild uppmärksamhet förtjena de kindpåsar, som finnas hos många apslägten: de äro
säckformiga utvidgningar af munhålans väggar, som genom en öppning bakom
munvinkeln stå i förbindelse med munhålan och tjena såsom ett tillfälligt förvaringsrum
för födoämnen. Hos markattor, makaker och babianer nå de sin största utveckling
och sträcka sig nedanför underkäken, hos smalaporna förminskas de till en mycket
liten säck, hos de menniskolika äfvensom hos nya verldens apor saknas de alldeles.

Oaktadt likheten mellan menniska och apa är ganska stor, kunna dock
kännetecken uppställas, som skilja dem åt. Den magra, håriga kroppen utan säte, de
långa armarne, de smala, vadlösa benen, den hos många arter långa svansen,
sittvalkarne hos en stor del arter, och framför allt det djuriska hufvudet med den låga,
tillbakaliggande pannan och de tunna lapparne äro för aporna egna kännetecken,
som kunna anses utmärka dem i jemförelse med menniskan.

Oken beskrifver aporna sålunda: »Aporna likna menniskan i alla laster och
oarter. De äro elaka, falska, lömska, tjufaktiga och oanständiga; de kunna lära en
mängd konster, men äro olydiga och skämma ofta bort saken genom ett dumt streck.
Det gifves icke en enda dygd, som man skulle kunna tillskrifva en apa, och ännu
mycket mindre någon nytta, som menniskan skulle kunna hafva af dem. De
representera blott den dåliga sidan hos menniskan, så väl i kroppsligt som sedligt
hänseende». Man måste medgifva, att denna skildring i det närmaste är sann. Vi
vilja dock vara rättvisa äfven mot aporna och få derför icke glömma deras verkligt
goda sidor. Dit höra deras klokhet och munterhet, mildhet, vänlighet och
förtrolighet gent emot menniskan, deras komiska allvar, deras sällskaplighet, deras mod och
uppoffring för det allmänna bästa, deras kraftiga försvar af det sällskap de tillhöra,
till och med emot en öfverlägsen fiendtlig styrka, samt deras ofta oskyldiga lust till
lekar och upptåg. Och i ett hänseende äro de alla stora: i sin kärlek till sina
ungar, i medlidandet med svaga och omyndiga icke blott af deras egen art och familj,
utan äfven af andra ordningar, ja, till och med andra klasser af djurriket.

Den själsutveckling aporna kunna uppnå har visserligen i allmänhet blifvit
öfverskattad. Handen gifver dem så stora företräden framför andra djur, att hvad
de uträtta delvis synes af större betydelse än det i verkligheten är. Apan är
läraktig, och hennes härmningsdrift gör det lätt för henne att lära sig de mest
olikartade konststycken, som t. ex. en hund blott med stor möda skulle lyckas göra efter.
Men man får icke förbise, att aporna ständigt med en viss motsträfvighet utföra
hvad man lärt dem, aldrig med glädje och stolthet. Det är ej svårt att vänja en
apa vid att äta med knif och gaffel, dricka ur glas, kläda på sig, vända ett
stekspett, hemta vatten och dylikt; men hon utför aldrig detta med den sorgfällighet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0023.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free