- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
5

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en apflock aldrig stilla. De äro mycket noga om att behålla förråden for sig sjelfva:
sjelfva den väldige elefanten lär få sitt kok stryk, om han är nog oförskämd att vilja
spisa vid apornas taffel – och som sådan betrakta de hela den stora skogen. Om
eganderätten hafva dessa skälmar högst ofullständiga begrepp. »Vi så, men aporna
skörda», säga araberne i östra Sudân. Åkrar och trädgårdar anses af alla apor för
högst trefliga ställen och brandskattas efter förmåga. Hvar och en apa förstör, om
hon kan komma i tillfälle dertill, tio gånger mera än hon äter upp. Emot sådana
tjufvar hjelper hvarken lås eller regel, hvarken häck eller mur: de öppna de förra
och klättra öfver de senare, och hvad som ej kan ätas upp, taga de med sig, till och
med guld och ädla stenar. Man måste sjelf hafva sett en apflock draga ut på
roftåg för att kunna begripa, hvilken förargelse de kunna göra en hederlig
landtbrukare. För den, som ej fäster sig vid den skada de åstadkomma, är det ett högst
underhållande skådespel att iakttaga dessa lifliga och rörliga varelser under roftåget.
Der springes, hoppas, klättras, voltigeras och simmas äfven i nödfall. Deras
prestationer bland trädens grenar öfvergå all beskrifning. Blott orangaporna och
babianerna äro något oviga, de öfriga äro fulländade akrobater; det ser ut, som kunde de
flyga. Ett hopp på en 6-8 meter är en småsak for dem. Från en trädtopp hoppa
de 10 m. ned på spetsen af en gren och nedtynga denna. När grenen slår till baka,
få de fart till ett nytt hopp; svansen eller bakbenen sträckas långt ut som styre,
och som en pil flyger djuret genom luften. Sedan det väl kommit ned, går det
vidare, genom de skarpaste törnen, som på ett bonadt golf. En slingerväxt är en
högst beqväm trappa för aporna, en trädstam en banad väg. De klättra fram- eller
baklänges på öfver- eller undersidan af en gren. Kastas de in i en trädkrona, fatta
de med en hand en qvist och hänga tåligt i den, tills grenens rörelse afstannat.
Brister qvisten, så gripa de i fallet en annan, håller denna icke heller, försöka de
med en tredje, och skulle de också falla ned, så gör det dem alls ingenting. Hvad
de ej kunna gripa med framhanden, fatta de med bakhanden eller (de amerikanska
aporna) med svansen. Denna användes af dem alla till styre, då längre hopp skola
göras, men tjenar derjemte till de mest olikartade ändamål, till och med till stege
för en efterföljande apa. Hos nya verldens apor är den den femte – ja, snart sagdt
den förnämsta handen. Vid den upphänger sig hela apan och gungar, och med den
framhemtar hon föda ur springor och skrefvor.

Lättheten och sirligheten i rörelser framträda emellertid blott då de klättra.
Deras gång är mer eller mindre klumpig och tung. Markattor, makaker, rullsvans-
och kloapor gå bäst; men redan babianerna hafva en löjligt klumpig gång, och de
menniskolika apornas gång förtjenar knappt detta namn. Under det de förstnämnda
trampa med hela fotsulan, stödja sig dessa på knogarne af framhändernas inåt böjda,
fingrar och släpa kroppen tungt fram, tills bakhänderna komma att stå mellan de
främre, men så, att blott yttersidorna af dem beröra marken (se fig. 2). Många apor
gå visserligen understundom ett litet stycke på bakbenen ensamt; men en egentlig
upprätt gång kan detta icke kallas. När de icke längre kunna hålla jemvigten med
armarne, falla de ned (fig. 3). Då de hafva brådt om, när de förföljas eller vid strid
använda de alltid alla fyra extremiteterna.

Några slägten af ordningen simma förträffligt, andra sjunka, så snart de
komma i vattnet. Till de förra höra markattorna, till de senare babianerna och kanske
äfven vrålaporna. De som ej kunna simma äro mycket rädda för vattnet. — Alla
apor äro otroligt starka och kunna lyfta bördor, som proportionsvis skulle vara för
tunga för våra svaga armar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free