Djurens lif / Däggdjurens lif / 6 (1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |

Print (PDF) - On this page / på denna sida - ANDRA ORDNINGEN: Apor (Simiae)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Apornas samhällslif är högst intressant att iakttaga. Endast få arter lefva ensligt;
de flesta förena sig till band, af hvilka hvart och ett väljer sig sin egen fasta
boningsplats. Valet faller alltid på trakter, som synas i alla afseenden lämpliga.
Skogar i närheten af menniskoboningar äro rigtiga paradis; det förbjudna trädet i
dem gör ej aporna något bekymmer, blott det bär god och välsmakande frukt. Det
fins byar, i hvilka den, som vågar tukta en näsvis apa, blottställer sig för de
vidskepliga invånarnes fanatism, och att aporna der finna sig väl, är ej förvånande.
Majs- och sockerrörsfält, fruktträds-, melon-, banan- och pisangplanteringar föredragas
framför allt annat. När bandet först har kommit till enighet i frågan om
boningsplatsen, börjas det rigtiga aplifvet med all dess lust och glädje, dess kamp och
strid, dess nöd och sorg. Den starkaste manlige medlemmen i samhället blir truppens
anförare eller ledare, dock först efter en hårdnackad strid med sina rivaler,
d. v. s. alla de öfriga äldre hannarne. Han åtnjuter obetingad lydnad och vet att
inlägga mycken värdighet i sin embetsutöfning. Hans underordnade söka också på
alla sätt ställa sig in hos honom. Sålunda ser man till och med honorna bemöda
sig om att visa honom den största ynnest, en apa kan gifva eller emottaga. De
täfla nemligen om att ständigt hålla hans pels så vidt möjligt fri från besvärliga
snyltgäster, och han mottager dessa hyllningar med en paschas värdighet. Men till
ersättning sörjer han troget för sina underhafvandes säkerhet. Åt alla håll sänder
han sina spejande blickar, han tror ingen och upptäcker också nästan alltid i rättan
tid hvarje fara.

Fig. 2. Gående schimpans.

Fig. 3. Gibbon i upprätt ställning.

Apspråket kan kallas temligen rikt, åtminstone har hvarje apa mycket
vexlande ljud för olika sinnesstämningar. Äfven menniskan lär sig snart att förstå
betydelsen af dessa ljud. Det utrop af förskräckelse, som alltid innebär maning till
flykt, är särdeles betecknande. Det är svårt att beskrifva och ännu svårare att
efterhärma. Man kan säga, att det består af en följd af korta, afbrutna, liksom
darrande och disharmoniska ljud, hvilkas mening apan ytterligare förtydligar genom att
förvrida anletsdragen. Så snart denna varningston höres, tager sällskapet skyndsamt
till flykten. Mödrarna ropa på barnen, dessa hänga sig ögonblickligen fast vid dem,
och så bär det af så fort som möjligt till närmaste träd eller klippa. Den gamla
apan är i spetsen och visar vägen. Först när ledaren visar sig lugn, samlas truppen
igen och börjar inom kort återtåget för att fortsätta den afbrutna plundringen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>