- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
7

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Icke alla apor fly dock för sina fiender. De starkare sätta sig fast mer djerft
till motvärn, till och med emot farliga rofdjur och den ännu farligare menniskan,
och inlåta sig i strider, hvilkas utgång kan blifva ganska osäker för angriparen.
De större aporna, i synnerhet de menniskolika aporna och babianerna, hafva i sina
tänder så fruktansvärda vapen, att de väl kunna våga sig i strid med en fiende, i
synnerhet som de under striden hålla troget till hopa. Honorna inlåta sig blott i
strid till sjelfförsvar eller för att rädda sina ungar, men då visa de sig lika tappra
som hannarne. De flesta apor kämpa med händer och tänder, de klösas och bitas;
men man hör tidt och ofta enstämmigt försäkras, att många arter äfven försvara sig
med afbrutna grenar, och det är säkert, att de kasta ned stenar, frukter, trästycken
och dylikt på sina motståndare. Ingen inföding i Afrika ger sig i strid med en babian,
åtminstone icke utan att vara försedd med eldvapen. Ännu farligare är gorillan. Råkar
en apa i raseri, ökas hennes kraft betydligt, och den vighet, som utmärker alla apor,
gör det ofta omöjligt för motståndaren att träffa rätt med det afgörande slaget.

I fångenskapen lefva nästan alla arter vänskapligt till sammans, och äfven här,
liksom i ett i frihet lefvande band, tillegnar sig den starkaste herraväldet. Större
apor, så väl hannar som honor, åtaga sig alltid de mindre och hjelplösa. Stora
aphonor visa äfven böjelse för små barn och alla slags unga djur, som låta bära sig.
Mot sådana fosterbarn visa de stor ömhet, dock mest mot sina egna afkomlingar.

Apan föder i allmänhet blott en enda unge, några få arter föda två. Apungen
är vanligen en liten utomordentligt ful varelse med armar och ben, som förefalla
dubbelt så långa som föräldrarnes, och med ett fåradt och skrynkligt ansigte, som
snarare liknar en gubbes än ett barns. Men denna bortbyting är moderns älskling;
hon vårdar och smeker honom på ett rörande eller – löjligt sätt, hvilketdera man
vill kalla det, ty kärleken kommer här det löjliga mycket nära. Strax efter
födelsen hänger ungen sig med armarne om moderns hals och med benen omkring lifvet
på henne i det mest lämpliga läge för att kunna dia i fred och icke hindra modern
i hennes rörelser. Större ungar hoppa upp på föräldrarnes rygg och skuldror, när
fara är på färde.

I början visar den lilla varelsen en fullkomlig brist på känsla och deltagande,
men desto ömmare är modern. Hon är oupphörligt sysselsatt med sin älskling. Än
slickar och putsar hon honom, än trycker hon honom intill sig, än håller hon
honom framför sig med begge händerna, såsom ville hon njuta af hans anblick, än
lägger hon honom till sitt bröst eller vaggar honom i sina armar liksom för att
söfva honom. Efter någon tid börjar den unga apan att visa en viss grad af
sjelfständighet och begär efter frihet, som också beviljas henne. Den gamla släpper
skötebarnet ur sina armar, och det får lof att leka med andra apbarn; men hon har
jemt ett vaksamt öga på sin älskling. Vid minsta fara störtar modern fram och
kallar med en egendomlig ton ungen till sitt bröst. Olydnad bestraffar hon med
nypningar och knuffar, ofta med en ordentlig örfil. Så långt behöfver det dock
sällan gå; ty apbarnet är så lydigt, att det kunde tjena månget menniskobarn till
föredöme, och vanligtvis är moderns första befallning tillräcklig. I fångenskapen delar
modern troget hvarje brödbit med sin unge och visar honom en verkligen rörande
hängifvenhet. Om en unge dör under fångenskapen, händer det ofta, att modern
icke öfverlefver honom länge; hon dör af sorg. En unge, som mistat sin moder,
upptages genast som fosterbarn af en annan medlem af bandet, hona eller hanne, och
behandlas med samma ömhet som ett eget barn, så vida han tillhör samma art.
Med andra skyddslingar, såsom hundvalpar eller kattungar, är det ett annat

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0027.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free