- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
8

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -

2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förhållande; här visar apan ofta ett gåtlikt beteende. Hon smeker och putsar dem och
håller noga uppsigt öfver dem, men gifver dem vanligen ingenting att äta, utan
förtär sjelf den för fosterbarnet bestämda födan och håller, när hon sjelf äter, den
hungrande lille på afstånd.

Det är ännu icke utredt, huru många år apan i allmänhet behöfver för att
blifva fullväxt. Hos de större arterna är denna tid naturligtvis längre än hos de
små. Markattorna och de amerikanska aporna äro sannolikt fullkomligt utbildade
vid 3 till 4 års ålder, men babianerna antagligen ej förr än efter åttonde till tolfte
året och de större menniskolika aporna sannolikt ännu senare. I naturtillståndet
tyckas aporna ej vara mycket utsatta för sjukdomar; åtminstone vet man ej af
några epidemier bland dem. Huru gamla de kunna blifva är svårt att säga, men man
får väl antaga, att de menniskolika aporna uppnå en full menniskoålder och
möjligen derutöfver. I våra nordliga länder lida de mycket af det hårda klimatet;
kölden trycker dem och gör dem stilla och sorgsna. Vanligtvis få de också snart
lungsot, hvaraf de hastigt dö. En sjuk apa är en företeelse, som måste röra hvarje
menniska. Den stackars förr så muntra varelsen sitter der sorgsen och eländig. Det
ligger någonting rigtigt menskligt i den lidande blick, hvarmed hon tyckes bedja
om medlidande. Ju närmare det lider mot slutet, desto mildare blir hon; det
djuriska förlorar sig, och den ädlare sidan hos hennes själ framträder allt mer. Hon
visar sig ytterst tacksam för hvarje hjelp, betraktar snart läkaren som sin välgörare,
intager gerna läkemedlen och underkastar sig till och med kirurgiska operationer.
Hos apor, som för öfrigt äro friska, angripes svansen lätt af en sjukdom, som är
förenad med kallbrand och har till följd, att led efter led faller af.

Jag vet icke, om jag bör tillråda någon att hålla apor såsom sällskap inom
hus. De äro visserligen roliga, men åstadkomma mycken förargelse. Man måste
göra sig beredd på dumma upptåg af alla möjliga slag, och om man icke särskildt
vill studera apornas själsförmögenheter, blir man snart tillräckligt mätt på deras
odygder. De större arterna äro dessutom stundom farliga, emedan de bitas och klösas
förfärligt. Såsom ett husdjur, som får gå fritt omkring, duger apan icke, ty hennes
oroliga ande fordrar jemn sysselsättning. Mot apans alla odygder och dumheter
försvinner helt och hållet den ringa nytta hon gör. För öfrigt är det förvånande lätt
att dressera en apa till allahanda konststycken. Man visar henne på handgripligt
sätt, huru hon skall göra, och slår henne, tills hon gör det efter – det är hela
konsten! Vanligtvis lär sig apan ett konststycke fullkomligt efter en till två timmar;
men man måste hålla henne i öfning, emedan hon lätt glömmer hvad man lärt henne.
Apan är särdeles lättfödd, ty hon äter allt, hvad menniskan förtär. – I sin
hemtrakt göra aporna ojemförligt mera skada än nytta. Man äter köttet af några arter
och använder huden af andra till pelsverk, pungar och dylikt; men denna ringa,
nytta går icke upp emot den utomordentliga skada de göra i skogen, på fälten och
i trädgårdarne, och det är verkligen obegripligt, att inderne ännu i dag kunna anse
aporna för heliga väsenden och derför vårda och skydda dem, som om de vore
halfgudar.

*



Första Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor).

Menniskolika apor (Anthropomorpha). – Dessa kunna betraktas såsom
en särskild underfamilj, hvilken från de öfriga skiljer sig genom följande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free