Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. HAND-DJUR (PRIMATES) -
2:A ORDNINGEN: Apor (Simiae) - 1:a Familjen: Gamla verldens apor (Catarrhini = Smalnäsiga apor)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)hon ensam, än ser man en hanne i sällskap ined hona och ungar. Från träden
bryter hon qvistar och blad, hvilka hon kan nå från marken. Stundom klättrar hon
äfven upp i ett träd för att äta dess frakter. Morgon och afton besöker hon
byarnes planteringar, äter pisang och sockerrör och låter då höra sitt klagande skrik.
Om natten utväljer hon ett ihåligt träd till sin sofplats. Då honan är drägtig,
bygger hannen åt henne merendels på 5 till 8 meters höjd öfver marken ett slags bo,
d. v. s ett enkelt läger af torrt ris och qvistar. I detta föder honan sin unge,
hvarefter hon lemnar det samma. Ett trovärdigt vittne berättar sig hafva sett två
hannar strida; den ena var mycket större än den andra, och den mindre dödades.
Häraf synes framgå, att gorillan lefver i månggifte liksom andra djur, hvilka kämpa
om honorna. I raseri upphäfver gorillan ett skarpt, hest skällande, ej olikt en
tigers rytande.»
»Erfarna jägare förneka, att gorillan anfaller menniskan utan att retas. Låt
henne vara i fred, säga de, och hon låter er vara i fred. Men öfverraskas hon
plötsligt vid sin måltid eller sofvande, vänder hon sig om till hälften, rigtar sin blick
stadigt på menniskan och utstöter af missnöje ett klagande skri. Klickar jägarens
bössa eller såras blott apan, springer hon understundom sina färde, men oftast
störtar hon sig på sin motståndare med rasande blickar, nedhängande underläpp och
hufvudets hår upprest framåt. Hon tyckes ej vara så särdeles snabb, ty jägarne
undkomma henne ofta. Alltid angriper hon på alla fyra, griper tag i föremålet för
sin vrede, rycker det intill sig och biter det. I berättelserna om att hon förmår bita
gevärspipor platta ligger ingenting sällsamt, ty de billiga skjutvapnen från
Birmingham kunna sammanbitas af hvilket djur som helst med starka käkar. Jag
betviflar alldeles icke, att en man kan dödas af en gorilla, men bestämdt kan jag
försäkra, att ingen i mannaminne blifvit dödad af henne. Leoparden gäller allmänt
för farligare än gorillan. Äfven schimpansen angriper menniskan, då han anfalles;
det samma göra orang-utanen, elefanten, ja, alla djur ned till insekterna. Jag kan
derför icke finna någon orsak till antagandet, att gorillan är vildare och farligare
för menniskan än andra djur, hvilka, lika betänksamma och skygga som vår apa,
använda sin lukt och hörsel att undfly henne. Slutligen kan jag försäkra, att den
unga gorilla och den unga schimpans, jag haft tillfälle att iakttaga i fångenskap,
voro båda lika läraktiga.»
Reade slutar sin skildring med den anmärkningen, att han ej varit i stånd
att erfara, i hvad hänseende gorillan och schimpansen väsentligen skilja sig från
hvar andra. Båda djuren bygga bon, båda gå på alla fyra, båda angripa på samma
sätt, båda förena sig, ehuru de ingalunda äro sällskapliga, stundom i ett större
antal o. s. v.
Schimpansen, »insiëgo» eller »nschniëgo», såsom han kallas i mellersta
Afrika (Anthropopithecus troglodytes, fig. 5), är betydligt mindre än gorillan, i
upprätt ställning från l till 1,5 m. hög. Bålen är kort och tjock, hufvudet
jemförelsevis stort med temligen bredt ansigte, i synnerhet hos de äldre, dock ej så mycket
som hos gorillan, tillbakaliggande panna och bred, mindre framskjutande nos med
öfvermåttan stor mun och tunna, ytterst rörliga läppar. Näsan är liten och platt,
öronen utstående. Armarne äro så långa, att de, då djuret reser sig, nå långt ned
på benet, och utsträckas händerna, vidröra fingerspetsarne nästan fotknölen. Hela
kroppen, utom ansigtet och händernas in- och utsidor, täckes af temligen tätt,
medellångt, slätt och glänsande svart hår, som på hufvudets sidor och haka förlänges
till ett ljusare skägg. Ansigtet är gråaktigt lädergult med blekröda läppar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0031.html
